Who ate all the Frusen Glädje?

Så här kan det bli ibland, när ett amerikanskt företag ska få sin produkt att låta lite exotisk.
Och för lite info som kanske kan kasta lite ljus på obegripligheten, kolla här.
Tack Johan.

Journalistidioterna

Internationella junkets, där man i grupp intervjuar en filmstjärna i femton minuter, bjuder alltid på bisarra upplevelser. Man sitter där, en representant från varje land, och låter stjärnan svara på vitt skilda frågor. Det är efter en sådan pärs man fattar varför vissa helt enkelt vägrar ställa upp på intervjuer. Här är mina favoriter i kategorien “Bisarra intervju-upplevelser från utlandet”.

1. All time fav är den jordnötssmakskande tysk som glider in till intervjun med 24-skådespelarna, viftar bort pressmaterialet med ett “I don’t need that” och sedan hoppar på Julian Sands med ett “Good to see you! Where have you been, man? We haven’t seen you around!”.
Till saken hör att det i pressmaterialet stod allt om var skådespelarna “hållit hus” när de inte spelat in 24. Dessutom vet man väl, lite smått, att Julian Sands inte är en sån som syns överallt utan håller sig till skumma indieproduktioner och off-off-Broadwaypjäser. Men creds ska Sands ha som svarade tysken med ett skönt nedlåtande: “Oh, I’ve been around. But clearly we haven’t been in the same places, you and I…”.

2. Fet fransman i Cosbytröja, vid namn Henry, frågar Ben Stiller på Clouseau-engelska: “Do you zink comedy will alwayz be popular?”

3. Fransosen Henry, igen, som frågar Jude Law: “Who picked out your clothez today?”.
Jude svarar “Eh. I picked them out myself…?”
Henry: “But non! Non, non, non you do not dress yourself, non?”.
Jude: “Yes, I do.”.
Henry: “But your zizter, she iz the stylist, non?” (bullrande franskt skratt) “She alwayz help you!”
Jude: “My sister? No. She is a photographer.”

4. Jag intervjuar Alexander Payne och ställer en fråga om Thomas Haden Church. Av någon anledning formulerar jag mig såhär:
“Why did you cast Hayden Christensen as Jack?”
Jag inser inte alls mitt misstag innan Alexander Payne, cool as a cucumber, svarar:
“I did not cast Hayden Christensen as I did not think it believable with a teenage wine taster, with a keen eye for women on motorbikes.”

5. Intervju med Mary Lynn Rajskub som spelar Chloe i 24. Jag frågar om hennes tidigare erfarenheter som ståuppare och hon går igång och har många bra åsikter om kvinnliga komiker innan vårt samtal abrupt avbryts av jordnötstysken som skriker: “Well, I don’t care about that. All I wanna know is where is the gas? WHERE IS THE GAS, MAN?” och syftar på innehållet i säsong 5.

Den heter ju "The Story of a Murderer" trots allt

Parfymen, förresten, är rätt bra. Det är en riktigt köttig historia, den kanske köttigaste jag sett. Fick kväljningar i biostolen när kameran svepte över 1800-talets lowlife fiskmarknad i Frankrike, med fiskrens, svett och allehanda kroppsubstanser.
Men en grej är att jag av någon anledning, i alla fall ett bra tag, väntade på att huvudpersonen – lukt- och samlarfreaket Jean-Baptise, skulle visa sig lite sympatisk. Eftersom jag inte läst boken innan trodde jag ganska länge på honom. Han är bara missförstådd, tänkte jag. Han blev slagen som liten, han vet inte vad han gör. Han kan inte föra sig bland folk. Socialt efterbliven, det går väl att lösa. Och så vips blev det ett mord av det hela. Oj, ett till. Men inte menade han väl att ha ihjäl henne?
Det tog mig emot men efter ett tag fick jag ge mig: freaket är galet. Ond.
Nu till sak: säger detta något om mig, eller är det mänskligt att utgå från att alla är goda?
Jag tror jag vet svaret,