Det är kylig kväll i LA, och affärerna är stängda förutom drugstoren Rite-Aid. Där inne är det sådär filmiskt ljust och lugnt. Man spelar mystisk easy listening, och kunderna är ett axplock ur Beverly Hills-floran. Jag plockar på mig billiga lipgloss, lite godis och en tidning i lugnast, möjliga takt.
Framför mig i kassakön står en liten man i kostym, kanske sextio år, som köper ett rosa födelsedagskort och ett presentkort på femtio dollar. Det är både sorgligt och rörande, tänker jag. Som att ge någon ett presentkort till ICA eller Apoteket. Visst kommer man använda det men ändå?
Han iakttar kassören med nästan skeptisk noggrannhet när han aktiverar kortet genom att dra det genom någon liten maskin. “Dra det igen nu, så jag ser att pengarna finns där!” säger kostymfarbrorn. “Vaddå? Det kommer inte synas. Du har kvittot där på att pengarna finns”, svarar kassören som är en stor mörk man med guldtänder. Också han ser ut att vara castad i den här kvällens LA-film.
Kostymfarbrorn freakar ur. “Jag ska ge bort det i present, jag kan inte ge henne ett kvitto! Jag måste veta att kortet funkar!”
“Kolla på kvittot”, säger kassören. “Allting står där”.
Kostymmannen jämför en lång rad med siffror på kvittot, och kollar om de matchar med hans lilla presentkort. Jag står bakom honom och liksom låtsas att jag är osynlig och helt okej med situationen. Uppenbarligen är det väldigt, väldigt viktigt för mannen att det här blir rätt. Det är okej.
Mannen säger att han är nöjd, och ber om ursäkt. Kassören muttrar och tar hand om mina varor.
Då kommer filmen igång på riktigt. Lilla farbrorn i kostym ber mig och hjälp. Han visar kortet som han köpt: ett rosa kort med TO A DAUGHTER på, och säger “Kan du hjälpa mig att skriva det här? Jag vet inte vad jag ska skriva. Hon är mitt dotter, men jag vet inte vad jag ska skriva så att det blir rätt”.
Han visar vad som står förtryckt i kortet. Någonting om en lovely daughter. Jag föreslår tafatt att han ska skriva att han är stolt över henne (äkta Hallmark!).
Men hur ska jag skriva det? säger han. Säg hur jag ska skriva det, snälla.
Jag säger “Jag är stolt över dig”.
Han funderar en sekund och säger “Först skriver jag hennes namn”. Han skriver “Dear Nicole”.
Han checkar med mig om det är okej att skriva “I will always be your daddy” först.
Jag okejar.
Han skriver att han är stolt över henne. Han vill att jag kollar, så att det ser rätt ut. Han frågar vad han ska skriva mer. “Hon är mitt dotter, det får inte bli fel” säger han.
Jag föreslår “Jag tänker på dig idag, på din födelsedag” men det faller inte i god jord. Då föreslår jag, på mesta, möjliga, USA-vis att han ska skriva att han älskar henne. Detta chockar honom lite och han suger på karamellen ett tag. “Tror du det blir bra?”
Jag säger att jag tror hans dotter blir glad över att höra det från sin pappa på sin födelsedag. Han ser lite förvirrad ut men fattar sedan pennan och ber mig övervaka medan han skriver “..and I will always love you. From your daddy”.
Sedan visar han mig kortet för godkänning och jag har tårar i ögonen vid det här laget för hela grejen är liksom som en scen i en film som visar upp alla fäder och deras probelm med att säga det rätta till sina döttrar, fast de gärna vill. De som inte fattar att det bästa är att bara säga det, utan omskrivningar. De som darrar vid bara tanken.
Hon fyller 22 berättar han. Hon är allt jag har. Jag ska bjuda henne på middag nu.
När jag tänker på att hon får det där kortet och ett presentkort på Rite-Aid börjar jag gråta. Men inte förrän den lilla farbrorn, som tackar mig genom att skaka min hand, fråga efter mitt namn och presentera sig som Bijou, lämnar mig vid utgången till Rite-Aid och går mot parkeringen.

• Postad 2007-03-02
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None