Mime after mime

Inget framkallar så starka känslor som clowner. Jag vill därför dela med mig av mitt bästa clownminne, tillika en favoritstory från New York.
Det var hyfsat sent på natten och jag och en kompis stod trötta på tunnelbanestationen och väntade på tåget. Stationen var ganska tom, sånär som på en glad mimare. Han var rätt trashig för att vara mimare; lockigt Weird Al-hår, svarta jeans och sliten svart väst. Han stod och körde sina tricks: dra i det osynliga repet, öppna osynliga fönster och så vidare. Allt med gott humör. Vi gömde oss bakom pelare för att undvika honom eftersom han verkade sikta in sig på olika personer på stationen. Han gick fram till en tjej som slött stod lutad mot en annan pelare och läste en bok. Han körde lite classic mime för henne (klättra på stegen till exempel) men hon tog inte blicken från boken, hon blinkade inte ens. Då körde han lite tyngre grejor som “stänga in henne i boxen” och sånt, lite mer “in your face”-mim. Då, utan att släppa blicken från boken en enda sekund, tar tjejen helt iskallt upp en dollar ur jackfickan och väser “Just take the fucking money and go!”

…och mimaren, fortfarande leende och på gott humör, dansade iväg på en liten moonwalk.

Gamla kompisar från förr

Idag har det varit en trip down memory lane på jobbet. Intervjuade först två av de som var med i den eminenta lilla serien Ebba & Didrik, som ju går i repris på lördag. Ah, ljuva barndomsminnen. Det var sjutton år sedan den visades. Fatta! Och jag har ändå minnen kvar.
Sedan fick jag ställa frågor till clownen Manne. Han var skön. Han saknar en “fast cirkus” i stan, och tycker inte att djur är roliga. Eftersom de inte är medvetna om att de är roliga. Då är det fel att skratta åt dem.
Clowner är i och för sig sjukt medvetna om att de är “roliga” vilket gör dem sjukt tråkiga. Eller?

Skräckvälde

Igår såg jag för övrigt en naken, medelålders kvinna göra yoga på Fredhällsbadet. Jag vet inte. Det var skumt.

Silly season

Tragisk rubrik i dagens GT. Stackars Rolf, 68 ser jätteledsen ut. Vad säger E-Type?
Ja, det är silly season nu. Det finns inget (förutom stackars Rolf, 68!) att skriva om.
På filmfronten intet nytt; den enda film som går upp på fredag är typ Hostel II. På alla andra fronter; you tell me.
Filar på en grillguide till fredag. Det är allt jag kan göra.

Solen är min fiende

“Since the beginning of time man has yearned to destroy the sun”. Orden är Mr. Burns men skulle kunnat vara mina idag. Efter en stadig brunch på Café Sirap blev det cykelköp. Oh, she’s a real beauty. Och jag har aldrig ägt en ny cykel förut bara second hand-saker som pappa dealat till sig. Så givetvis var jag tvungen att cykla. Åh, jag älskar ljudet hon ger ifrån sig, det där rasslet.
Åkte och badade vid Fredhällsklipporna (det överlägset bästa badet). Hörde två grabbar snacka. “Han tjatar till sig grejer. Jag tror det är så han får tjejer också, han bara tjatar till sig dem.” Sedan cyklade jag hem. Nu är jag röd. Inte bara lätt röd eller rosa utan röd. Satte en tomat jämte armen. Hysat likt, även om det mer är åt smultron-nyans.
Det är straffet för att jag dodgat artiklar hela helgen. Nu har jag halvskrivit tre stycken (två till Bon, en till Veckorevyn) så nu får vi se om det blir någon ordning.
PS. Har för övrigt beställt Undeclared på DVD, som gjordes efter Freaks and Geeks med några gemensamma nämnare, dock få. Såg ett avsnitt. Inte imponerad. Men vad kan man göra? Klart man måste beställa.

Nöjeshelgen

Jag vaknar sex varje morgon och tänker i panik att det är dags att gå till jobbet. Sedan tänker jag “men det är ju helg” och somnar lyckligt om. Alltså, det är inte onormalt eller jobbigt att börja nio. Jag är bara ovan, antar jag. Hittills (tre arbetsdagar) har det varit svårt.
Har fortfarande lite frilansgrejor som släpar efter och som jag borde gjort igår…idag…Men istället promenerade jag en mil, åt glass och såg om Zodiac och hade den trevligaste kvällen på länge. Kanske sedan för en vecka sedan då jag badade och unisex-bastade på Centralbadet och nästan tuppade av, av uttorkning.
Poängen är: hur kan man förväntas frilansa när det är närmare trettio ute, när det finns glass i trettiosex olika smaker och man, om man sommarjobbar på City, har ledigt på fredagar?
Va?
Nej, okej. Jag famlar bara efter ursäkter.
Jag har saker som behöver transkriberas, det är det som är problemet. Det är det som stoppar upp allting. Synd att jag inte har en sextonårig kusin som behöver snabba stålars.

Fram med bomberna!!!!

Blev ivägskickad på presskonferensen på Skansen där det skulle avslöjas vilka artisterna blir i år. Jag såg Plura lurka omkring i kulisserna innan så jag tänkte ett noll till mig som har ögonen öppna.
Annars var det ett gäng gamla godingar (Svante Thuresson) och en del modernt folk (Salem Al Fakir) och the usual suspects (Nanne Grönwall).
Läskigast var ju Pernilla Wahlgren och hennes lilla showbiz-son som poserade så proffsigt för kamerorna att man får lust att ringa socialen. Jag tror han hade en äkta Burberry-skjorta, gossen.
Markoolio gled omkring och snackade på sitt Markooliotugg. Han ska köra reggae, sa han.
Men roligast att prata med var E-Type. Jag gillar honom. Så mycket att jag bett att få göra Stora Sommarintervjun i City med honom. Det fick jag.
E-Type sa att det behövs mer bomber och sånt på Skansen, det är alldeles för lugnt. Han sa att tiden är ur led, att han gör en stenhård låt och då får han vara med i allsången. Han är jättelång, hans ansikte är sjukt avlångt, han hade knasiga jeans. Jag ser fram emot att träffa honom igen.
Nå. Det var egentligen inte det jag skulle skriva om utan Anders Lundin. Det finns en sak som vissa journalister kallar Brasse Brännström-syndromet. Det betyder att någon man upplever som väldigt snäll, glad och allmänt kul i rutan alltid visar sig vara en riktigt surkart i verkliga livet. Jag har länge misstänkt Anders Lundin för detta. Men jag tror att jag har haft fel. Anders Lundin är inte Brasse Brännström, han är nog snarare den gråtande clownen. Kan inte sätta fingret på det och jag vill för allt i världen inte bli stämd för förtal men jag fick verkligen känslan av att den mannen inte är helt glad. Han hade visserligen stukat foten, det såg ont ut. Men satan, han såg sliten ut, var ofokuserad och jag blev lite beklämd av det hela.
Så om det dyker upp några snaskiga, sensationella artiklar om “Anders kamp” i närmaste kvällstidning så minns vart du läste det först.
Sorgsen och lite vemodig drog jag tillbaka till redaktionen.

Okej, nu får det vara nog

En sista F&G-grej till innan jag går över till att berätta om min sorgliga allsångsdag på Skansen. Jag önskar att jag hade sett F&G innan jag åkte till LA.
Fatta att jag intervjuade både Martin Starr och Seth Rogen, but most importantly; JASON SEGEL, bara två veckor innan de skulle förändra mitt liv, fast för sent. Åh om jag bara hade vetat…
Oh cruel, cruel world.

Breakthrough!

Yes! John Francis Daley som spelar Sam Weir i Freaks and Geeks har addat mig som “friend” på MySpace. Oh, ett steg närmare McKinley High. Jag browsar Freaks and Geeks-grejor på Ebay, och lägger bud på en special edition DVD för hundra dollar. Men då ingår en yearbook. Funderar på en Freaks and Geeks-hoodie men säger tack men nej tack.
My oh my, när ska jag ha tid med min magi? Måste lära mig tricks. Nu.

Tomhet

En sådan enorm tomhet. Freaks and Geeks är över, jag har sett alla avsnitt nu. Jag är ledsen, känner längtan och sorg. Vad ska jag nu titta på?