Existensialism

Begravningen var igår. Det var okej. Prästen körde en del crazy talk under själva akten. Så vitt jag kunde förstå handlade det om att man som människa inte betyder någonting, och att ens stund på jorden är obetydlig. Det är efterlivet som är the real deal. Men jag kan ha tolkat fel.
Sedan läste han upp ett tal/brev jag hade skrivit till pappa. Han läste det bra, jag är nöjd. Hans tyska brytning gjorde att orden lät helt nya för mig. Det var också bra. Jag hade inte kunnat läsa det själv.
Sedan blev prästen märkbart irriterad för att vi ville gå till gravplatsen istället för att köra. Det var en fem minuters promenad. Jag fick gå först för prästen sa att han inte hittade. Whatever. Det var liksom bara rakt fram. Väl där fick min bror och pappas bror sänka urnan, jag pallade inte att vara med på det. Inte heller att, som alla andra fick göra, ta en näve jord och kasta på den. Det stod jag över.
Peter hade tagit med sig en galet imponerande flaska whisky (Suntori!) från Japan som han ville att pappa skulle ha med sig. När prästen avlägsnat sig drack Peter, pappas bror, mamma och pappas fru whisky till pappas ära, lade ned flaskan i graven och grävde igen den. De var alldeles svettiga när de kom tillbaka sedan.
Jag vet inte, det är skumt. Nu finns ingen milstolpe att jobba sig till. Nu är begravningen över och det är bara sorgen som är kvar och som måste dealas med. Jag känner mig rätt ofta som Mersault i Främlingen. Den som börjar med “Mamma dog idag. Eller om det var igår. Jag minns inte.” Ibland är jag ledsen, ibland känner jag ingenting alls. Absolut inget. Jag spelar mina babypunk-skivor, som Ramones, Clash och Blondie. Poppig punk. Just nu är Clash bäst. Clash passar bra när man känner sig apatisk. Ramones är när rastlösheten knackar på och Blondie när man försöker städa lite och act all normal.
Jag saknar honom.