Geek men inte freak

Jag är nervös inför fredagen. Jag ska tydligen tituleras som “Simpsonsfreak”. Hm. Jag vet inte. Är det så rätt? Är jag ett freak verkligen för att jag kollat på en del simpsonsavsnitt i mitt liv?
Att jag varit med och bakat både en och två Homertårtor har i alla fall inte jag avslöjat för fyran. Det var ju för övrigt tio år sedan och borde vara preskriberat.
Jag trodde att jag var expert. Eller “kunnig” i alla fall. “Simpsonskunnig”. Om det inte räcker med “frilansjournalist” och/eller “filmskribent”. Är jag överkänslig?

Efter lunch: Puh! Har ändrat. Jag är expert nu. Hellre expert än freak även om själva “expertisen” är lite upp till bevis…
PS. I morgon: filmen! Tune in för lite förhandsinfo utan spoilers.

Här harry ditt liv

Yes! Jag har senaste Harry i min hand! Sista gången jag beställer mitt ex från nätet. Hade jag gjort som vanligt folk och köat mitt i natten hade jag varit halvvägs igenom boken nu.
Eller som Erik, som råkade befinna sig i folktomma Sickla klockan tio på lördagsmorgonen och tänkte “Skulle kunna kila in på Akademibokhandeln och köpa boken” och fick se sig själv köa, som enda vuxna, bland en liten skara morgonpigga barn vid ett Harrybås hos en bokhandlare med ett målat blixtärr i pannan.
Nu måste jag speedläsa innan någon fåne börjar läcka om vem som dör. Det är bara en tidsfråga. Varför kan folk inte hålla käften? Kommer ihåg att till och med på Laura Palmers tid var man tvungen att avslöja “hemligheten” innan det var dags. Wtf? Och vid förra boken åkte jag över Lidingöbon där någon clever person hängt upp ett stort lakan med texten “XXX dör i Harry6!”.
Nice one.
Hur ska jag göra för att hindra detta från att ske igen? KAN jag över huvud taget skydda mig själv mot oönskad Harry-information? Jag behöver åka till någons land (Per!) och kapa alla band till civilisationen. Sedan sträckläsa i en vecka. Hjälp mig.

PS: Har fått info om att man redan på Kulturnytt avslöjat vem som dör i en recension (får man göra så? Miffon!) och att Alex Schulman i hans blogg rabblar upp döingarna. Brinn i helvetet. Båda två.

På förekommen anledning: Claire Danes!

Ja, mitt svar på frågan “I filmen om dig och ditt liv, vem skulle spela dig”, har alltid varit Claire Danes (Erik H-S är vittne till detta, Hannes!). Inget skulle smickra mig mer.
I kanske åtta års tid har det alltid varit Claire.
Jag gillar henne. Hon har en skön smart girl-utstrålning, kombinerat med en överkänslighet. Jag slår vad om att hon kan börja gråta på kommando. Hon har en skön röst. Dessutom är hon vacker.
När hon spelade mot Billy Crudup in drag, i Stage Beauty lämnade han sin höggravida fru för Claire. Nu har hon lämnat honom för en engelsman som har gayrykte. Det är Claire. Väljer och vrakar som hon vill.

Nå.

I fredags såg jag Stardust där Claire spelar stjärna. Bokstavligen. Baserad på en bok av Neil Gaiman. Förlåt, grafisk roman. Om en stjärna som faller till jorden. Jag måste säga att jag är imponerad.
Jag gillade Englandsvurmeriet. Hus med halmtak, trevliga gröna fält och sånt. Jag gillade Claire. Jag gillade romantiken. Självklart fanns romantik. Pampig fantasy-musik. Trollkonst. Och allt funkade bra på mig. Kritik som att mycket var förutsägbart och precis som det brukar i sagor biter inte på mig så länge det är välgjort. Man ser ju inte en nyversion av Romeo och Julia för att man vill se vad som händer på slutet.

Och så det här med klassiska upplägg; en ung man som inte vet om att han är en ung riddare, missriktad kärlek och ödesdigra uppgörelser prinsar och häxor emellan. Jag har inga problem med det. Tvärtom, Stardust är en film man blir småkär av, och förlåtande gentemot lajvare. Man kan ju faktiskt nånstans förstå den där längtan efter en enkel kärlek, redan planerad av ödet, styrd av stjärnorna. Och kan man drömma sig bort till en sådan i två timmars biomörker är jag på.

Helvete. Ja, jag hör ju hur det låter. Ni hittar mig vid hyllan för “NY FANTASY” i scifi-bokhandeln i Gamla Stan, antar jag.

Vem har staven nu, suckers?

Det här är det bästa jag producerat på hela sommaren. Hur täcker man Harry utan att “göra som alla andra”? Vilka vänder man sig till om man verkligen vill ha svar på frågor som “Hur smakar honungsöl”?
Man gör inte som DN och frågar litteraturexperter, då får man bara förutsägbara mongosvar. (“Det vore bra om Harry dog”) Nej, man gör som jag och vänder sig till de riktiga experterna. De som verkligen vet vad de snackar om. Satan i gatan vad de satte dit mig. Mina Harrykunskaper kom på skam, to say the least.
Jag gillar särskilt den kvällstidningsklingande rubriken förresten. Men just den kan jag inte ta åt mig äran för. Men allt annat. Jag är en tidningsmakargeni. Amelia Adamo’s got nuthin on me.

"The following people are gay…"

Breaking news: Jag ska vara med i tv4 Nyhetsmorgon nästa fredag och snacka The Simpsons och Simpsonsfilmen. Typ runt åtta på morgonen. Ett steg närmare målet; att bli erkänd som Sveriges ledande Simpsonsexpert!

The Original Spell!

Det här med att det cirkulerar en piratkopierad (scannad, actually) kopia av senaste Harry-boken på nätet, guys.”Författaren JK Rowlings förlag vägrar vare sig bekräfta eller dementera att det verkligen är bokens manuskript som finns ute på nätet, uppger Financial Times.” skriver TT Spektra.
Så här: om det inte är det riktiga manuset, vad är det då? I så fall har någon skrivit 800 sidor alternativ-Harry. Det är ju väldigt intressant. Det skulle jag vilja läsa…och sedan köra kvällstidningsscoopet KOPIAN BÄTTRE ÄN ORIGINALET.

Skäl att kräva påökt

Klockan är nio och jag är kvar på jobbet. Varför? Jo, för i mina arbetsuppgifter idag ingår att kolla på Allsång på Skansen och sedan ringa upp ett par galningar som typ tältar utanför Skansen varje tisdag, och fråga dem om kvällens program.
Jag har aldrig sett det där svenneprogrammet, det finns skäl till att jag vägrat ha tv i tre års tid. Men herregud. Jag kan ta mossiga gamla Eldkvarn. Jag kan möjligen ta ett gäng gamlingar som spelar cittra, så länge jag får betalt för att kolla. Men Anders Lundin som sjunger om att han inte har några kalsonger på sig och sprätter med benen. Där börjar det kännas. Och inte av välbehag. Och sedan kommer Markoolio in, plufsig och dan i ett par clownrandiga brallor, och sjunger att även han “känner sig fri”. AAARGH! My eyes! MY PRECIOUS EYES!!!
Och så inzoomning på alla små knubbiga trettonåriga tjejer med för mycket brun-utan-sol som åmar sig för finnen. Och så börjar han sjunga “reggae”. Han uttalar det “regg-aj”. Han är för skön, den där Markoolio.
Nu är programmet slut. Men det hjälper inte mig för jag får inte ringa galningarna förrän halv tio eftersom det tydligen bjuds på extranummer. Jag kommer aldrig härifrån. Det här är nöjesjournalistikens baksida. Jag kräver påökt. Det här är so not worth it. I fucking quit.

Skärgårdsbluffen eller Hur vinner man i Stress?

P visar vad vi anser om Vaxholm.

Skön bild som inte har något med skärgården att göra. Förutom att den är tagen där.

Vaxholmsresan blev en bluff. Båtresan dit var det bästa med utflykten; lite kex, lite juice och ett par partier Stress. Jag gillar Stress. Stress är det bästa kortspelet. Fast man borde alltid köra det med minst två kortlekar.
Det första vi gjorde när vi steg i hamn var att garva högt åt alla “turister” som fastnat för “första bästa hak”, som visade sig vara svindyra små ställen vid kajen, som stoltserade (ja, stoltserade) med “kaffe och bit 52 kr”. Plastdukar, vita plaststolar. You know the drill. Vi skrattade åt alltihop. Ha! Turister!
Sedan gick omkring på ön (halvön?) i jakt på något att äta. En trevlig matbit. Skärgårdslunch. Kanske fisk? Men allt vi hittade var ett ställe som sålde strömmingsmacka för 30 kr och det verkade, just då, inte alls gott nog. Stället hette “Strömmingslådan”.
Efter någon halvtimmes knallande fick vi se oss besegrade. Vaxholm is for tourists. Vi fick helt enkelt sätta oss på en vit plaststol på restaurang Moby Dick och kolla igenom en smutsig, flottig och tummad meny och beställa lunch av förrättsstorlek för en hundring. “Isvatten 7 kr”. Vi hade inget val.
Fucking Vaxholm. Nästa gång ska jag åka längt ut i skärgården, bort från alla pengastinna dorks. Kanske borde vi hållt oss till originalplanen som var Utö.

Förresten – och detta är en fråga till den allmäna publiken – när man spelar Stress, och kommer till ett sånt här läge (dvs ingen av oss kan fortsätta lägga och vi har båda slut på kort), vad gör man då? Vilken är den allmäna regeln?

"I sina bästa år"

Idag ska jag och P ta Waxholmsbåten till Vaxholm. Väl där ska vi gå runt på ön, inta en enkel lunch och kanske kaffe med dopp. Jag har packat ned Ballerinakex, fyra-i-rad i resestorlek och en kortlek. Jag har också med mig solskyddsfaktor. Kanske badar vi, men vädret verkar opålitligt.
Satan i gatan vilken mogen, trettioplus-dag det här kommer bli!

Förhoppningar:
a) någon av oss säger “Stockholm är bra vackert på sommaren” utan ironi.
b) någon av oss påpekar att vi står i “fören” och att vi kanske borde gå till “aktern”.
c) Jag köper en drejad tekopp med handmålade svalor på för att det är ett konstverk, som man också kan använda.
d) Jag tar mitt förnuft till fånga och inser att det jag just sagt är a fucking lie och lämnar konstnärsbutiken illa kvickt.
e) Vi konstaterar båda två att det här måste vi göra om och att man inte tänker på hur lätt det är att ta sig ut i skärgården.

Var la jag nu mina bekväma vita sweatpants med lös resår, min solskärm, magväska och Ecooskorna? Ah, här är dem. Ses senare.

När går det över?

Drömmer fortfarande sorgdrömmar. I natt drömde jag en skum grej; att skolgården man ser från pappas fönster var en upplöjd åker. Jag stod och såg på den då någon sa “Han kommer inte att plöja mer. Men var inte ledsen, nu är han kungarnas kung istället”.
Vaknade och kände att jag liksom hade svårt att andas. När går det över? Varje gång jag tror jag är helt återställd och okej blir jag motbevisad. Det kommer tydligen ta tid. Snart är det en månad sedan han försvann.