Jazzhands

Pitch

Allvarligt, schackmördaren.

Den ryska schackmördaren fick sitt straff idag, för att ha mördat 48 personer. Han kallas så för att han planerade att mörda 64 personer, alltså antalet rutor på ett schackbräde.
Han mördade sina offer genom att säga att de skulle gå till en viss park och kolla på mördarens hunds grav (“Det ligger en hund begraven…”). Där bjöd han på en sup och sedan drämde han till offrena med en hammare.
Vad exakt i denna historia är inte filmstoff? Den har allt; ett creepy namn på mördaren, de bisarra omständigheterna som involverar hans begravda hund, och sedan siffer-fixeringen.
Jag tycker att det andas Seven-succé över det hela och kan slå vad om att det bara är en tidsfråga innan The Story of the Chess Murders kommer på bio.

Etiketter None

Grattis!


Födelsedagsgaratulationer till Nancy Cartwright som fyller femtio år idag. Allvarligt, Barts röst görs av en medelålders dam. Tänk på saken.

Etiketter None

Tjockisar som sjunger


Hairspray, förresten. Den går på SVT ikväll och bör inte missas. Originalet av John Waters alltså. Och innan jag skriver en enda rad om John Travolta i fatsuit så måste jag fråga om någon vet varför jag fått för mig att The Godfather of Kitch uttalar sitt efternamn på tyskt vis, alltså som [wah-trs]?
Jag tycker mig ha läst det någonstans, och har till och med börjat rätta folk som säger [wå-ters] på regelrätt engelskt vis. Men nu har jag gjort det så länge så jag glömt bort var jag “läst” det någonstans till att börja med…och börjar därmed tvivla på att det stämmer.
På samma sätt som jag “har för mig” att man säger Marc Almond, på franskt vis [all-mån] och inte engelskt. Detta tillbakavisades dock starkt av Mattias Dahlström, vilket fått mig att tvivla på Waters-grejen…Så. Hur uttalar Baltimores stolthet sitt efternamn egentligen? Och finns det bevis för detta?

Ja, och så Travolta i fatsuit då. Filmen som går på biograferna i detta nu har ju i stort sett ingenting med originalet att göra men vad gör det. Jag har aldrig varit främmande för sång, dans, romantik och lättsmälta moraliska dilemman som snabbt och smidigt löses genom plakatdemonstrationer.
Michelle Pfeiffer är fin som WASP-häxa och det lilla charmtrollet Nikki Blonsky har en ljus framtid framför sig. Hon dansar the bus stop som ingen annan och smittar verkligen av sig med energi (tönting mening). Så visst finns det anledning att se “nya” Hairspray trots att det är en tvättad, polerad och av-kitchad version där John Travolta i fatsuit är det knasigaste inslaget. Och hur harmlöst är inte det? Han spelar mamma Turnblad som är tjock, tvättar åt andra och är gift med Christopher Walken. De har en duett tillsammans som ska vara totally romantic men den går mer ut på att nästan, nästan kyssa varandra men ändå aldrig göra det. Plus att Walken får Fatboy Slim-dansa lite. Är inte sånt trist? Lika trist som att Travolta/Turnblad, när han/hon får chansen kör det där Pulp Fiction-danssteget med fingrarna framför ögonen. Alltså, cameos är kul (här finns både Waters och Ricki Lake med från originalet) men referenser som vattnats ur redan tidigare är inte kul.

Förutom det så blir man på gott humör, och inser att Hollywood har en ny hunk i pipelinesen. Snart dröjer det inte förrän Zac Efron blir utnämnd till saker som “Månadens Babe” i en Cosmopolitan nära dig. And rightly so.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen