En komikers uppgång och fall

Såg Fletch igår. Slogs av journalistromantik. Dessa stora, öppna redaktioner. Journalisterna som ringer in till redaktören med ett scoop. Reportern (Fletch) som kör wallraffstil i ordets fullaste bemärkelse. Det var tider det.
Jag blir nostalgisk och längtar efter en tid jag bara känner genom film.
Inte för att jag skulle vilja bli murvel. Men tänk att snubbla på ett scoop som inte redan finns på Flashback eller någon annan obskyr internetsida.

Fick nästan en tår i ögat igår. Eller, allvarligt, jag fick en tår i ögat. Jag och vännen K körde en ny grej. Innan vi såg Fletch höll jag ett föredrag om Chevy Chase, för att ge lite mervärde till filmupplevelsen. Jag avslutade med att visa K videon till “You can call me Al”.
Jag fick en tår i ögat därför att Fletch visar så klockrent Chevys komiska talang, och man kan bara tänka sig hur enormt stor han var på åttiotalet. Dessutom är han rätt snygg “för att vara komiker på åttiotalet” och så vet man att nittiotalet, som ligger famför honom, består av idel floppar (Osynliga mannen, någon?) och depressioner och skilsmässor.
Och han har ju egentligen ännu inte hämtat sig.

Vännen K valde att kontra med en ypperlig presentation av Dudley Moore, komplett med tonsatt bildspel och allt. Det är vår nya grej. Hyllningar och föredrag för att ge mervärde till filmupplevelsen. Jag kan rekommendera det.