Det här med Facebook, del hundra

Det här med Facebooks applikationer. Det här med att bjuda in tjugo vänner för att få reda på hur omtyckt man är eller vilken bok man bör läsa eller vilken låt som bäst motsvarar ens liv (jag fick Beach Boys Good Vibrations, så just den appen är jag ganska nöjd med. En parantes bara).

Jag har kommit på ett alternativ. Jag ska tala om för mina vänner hur omtyckta de är in person. Jag har redan börjat.

Den här avslappningskursen (som är till för rastlösa människor som mig) där man lär sig andas och sånt, har gjort susen för mig. Vår lärare är så lugn och fin. Han har alltid svart polo och ett mjukt leende. Svaret på de flesta frågor är “Det är okej”.

Jag: Det här funkar inte för mig.
Han: Det är okej.
Jag: Jag blir bara rastlös av att slappna av.
Han: Det är okej.
Jag: Är det fel på mig?
Han: Nej, det är helt okej.

I alla fall. En av grejorna är positivt tänkande (jo, jag vet. Det låter frigörande dans och afrikamössa lång väg).
Har försökt applicera. Ska sluta ta tester på Facebook och istället tala om för folk att de är idoliserade, adored, hot, flirtable och allt vad det kan vara.
Screw Facebook och alla “invite 20 people”. Jag ska köra mitt eget race.

Jag börjar nu: Ni som läser Jazzhands är bäst. Jag vill trycka er hand, allihop. Era kommentarer är som nypressad apelsinjuice på morgonen. Och det vill inte säga lite, för jag är helt beroende av nypressad apelsinjuice och skulle inte ta mig igenom dagen lika strålande utan den.
Jag vill trycka er hand, som sagt. Ni gör mig glad.