Vänner, speciella vänner och bekanta

Har tänkt på vänner och bekanta idag. För det första tycker jag att “speciell vän” är ett fint uttryck. Nästan lika fint som “min bättre hälft” som är allra finast.
Men folk som har problem med orden/titlarna “pojkvän” och “flickvän” av en eller annan anledning borde överväga begreppet “speciell vän”.
Någon som har en särplats i ert liv.
En vän är fint, en speciell vän är något ännu lite mer.
En alldeles, alldeles speciell vän.

Träffade på glada Fienden-Max förresten. Appropå vänner, speciella vänner och bekanta. Jag har velat springa honom länge nu och har kalkylerat fram att chanserna att göra det är som störst på Götgatsbacken eftersom han huserar i området.
Jag har till och med bett om att få springa på honom.
(Bett honom om att vi ska springa på varandra alltså, inte bett till Gud.)

Jag har försökt stämma träff också men han är nog inte så pigg på sånt.

Därför var det alltså extra super att faktiskt springa på honom och dessutom på – gasp! – Götgatsbacken. Jag är inte så dum ändå. Kalkylhjärnan. Right here.

Han hade en vacker, vinröd jacka som jag ansåg vara en uppdaterad bombarjacka men han vägrade lyssna på det örat och sa att det finns bombarjackor och så finns det jackor, inga “variationer”.
Nähä.
Men han var så glad, och han skuttade liksom lite i hela sitt kroppsspråk så jag blev på gott humör själv och gick hem och frossade i Fienden-tröjor sen.

Blev därför också på fortsatt strålande humör av att återupptäcka tonfisken. Rå tonfisk. Jag har väl aldrig glömt den direkt men det är inte lika ofta man springer på den numera. Men idag gjorde jag det och mina smaklökar blev så till sig att det fick bli en tur till fiskdisken på Hemköp och bah “En stor, fet tonfiskkotlett, tack!”
Nittio kronor. Men herregud vad gott det är.

Och nu sitter liksom det goda humöret i.
Jag kommer kolla Eurovision, och störa Mattias som rapporterar från Serbien, och äta glass. Saker som hade kunnat innebära slutet på det goda humöret (= Eurovisions irriterande bidrag, Mattias “stör mig inte”-svar och glassens fetma) men icke! Det här Fiende-betingande leendet sitter i ett tag, det känner jag på mig.