Guys don’t make passes…

..at girls wearing glasses.

Sägs det.
Men jag vet inte.

Vad som däremot är sant, enligt Rainn Wilson, är att det inte spelar så stor roll om man är ful, tjock och har glasögon om man är en riktigt, riktigt rolig kille. Då faller tjejerna som bowlingkäglor.

Jag tror honom.
Han verkar inte vara någon som ljuger om sånt.

Han sa att så fort han började kunna få tjejer att skratta så fattade han hur man fick dem intresserade.

Och han var banne mig riktigt rolig. En högst förnöjsam intervju. Jag skrattade flera gånger, ibland ofrivilligt.

Vi bar båda glasögon.
Jag bär glasögon utomlands. Det är min grej. Linserna torkar på flyget. Det är den enkla sanningen.
Han pekade på mina och sina och sa “Se på oss, vi skulle kunna vara syskon”.

Ja, Rainn, visst. Gärna det. Vi skulle have a blast. Jag fick ju till och med dig att garva genom att påpeka den uppenbara likheten mellan dig och Chucky. Du sa till och med att du skulle “save that one for an upcoming talkshow”.
Eller också inte. Du skulle skämta hela tiden och flirta med alla mina tjejkompisar.

Guys don't make passes…

..at girls wearing glasses.

Sägs det.
Men jag vet inte.

Vad som däremot är sant, enligt Rainn Wilson, är att det inte spelar så stor roll om man är ful, tjock och har glasögon om man är en riktigt, riktigt rolig kille. Då faller tjejerna som bowlingkäglor.

Jag tror honom.
Han verkar inte vara någon som ljuger om sånt.

Han sa att så fort han började kunna få tjejer att skratta så fattade han hur man fick dem intresserade.

Och han var banne mig riktigt rolig. En högst förnöjsam intervju. Jag skrattade flera gånger, ibland ofrivilligt.

Vi bar båda glasögon.
Jag bär glasögon utomlands. Det är min grej. Linserna torkar på flyget. Det är den enkla sanningen.
Han pekade på mina och sina och sa “Se på oss, vi skulle kunna vara syskon”.

Ja, Rainn, visst. Gärna det. Vi skulle have a blast. Jag fick ju till och med dig att garva genom att påpeka den uppenbara likheten mellan dig och Chucky. Du sa till och med att du skulle “save that one for an upcoming talkshow”.
Eller också inte. Du skulle skämta hela tiden och flirta med alla mina tjejkompisar.

Owen och Jennifer och Keanu och dem

På begäran. En avläggning från Amsterdam:

Jennifer och Owen är mycket riktigt aktuella med Marley & Me, en film om en olydig jycke och hur den får paret att “inse vad som är viktigt här i livet”.
Fick se en snutt, jag har alltså inte sett hela filmen, men någonting säger mig att barn och familj är det som är “viktigt här i livet”.

Något ditåt kanske Owen Wilson också insett eftersom han var på gott humör. Jennifer också. Jag har träffat/hört/intervjuat henne en gång tidigare och då såg hon ut att vara under tortyr. Hon svarade kort och stelt på alla frågor, strök håret ur pannan i tid och otid och såg vädjande på sin presstjej.
Nu var hon på relativt gott humör. Hon sa att hon hade sett Anne Franks hus och att det var great. Sedan hejdade hon sig lite, på att Rachel-sätt och tillade “I mean, not great as in great but…uhm…great…to see!”

Keanu Reeves. En härlig kille. En fritänkare. En man som inte låter konventioner stå i vägen. Aktuell i höst med en remake på The Day the Earth Stood Still. Han spelar utomjordingen som kommer till jorden för att säga åt oss att ta det lugnt. Han tror på utomjordingar, Keanu. Han tror på övernaturliga saker också. Men han verkar ha humor. En finska sa “Du är gladare nu än de tidigare tre gångerna jag träffat dig. Jag vet att du haft det svårt men det har aldrig varit lika lätt att tala med dig..” varpå Keanu avbryter med ett “Yeah, och jag undrar vems fel DET var!”

(Han syftar på att det var“medias” fel, för att de inte lät honom sörja ifred.)

Otack är världens lön!

Det här är A och jag när jag ringer ägaren till en antikaffär på Bondegatan.

Vi står utanför affären där ägaren glömt att ta in en antik (?) spegel efter stängningsdags.

Det står en prislapp på den, nere i högra hörnet: 650 kronor.
Den hänger på väggen, mot gatan, utanför affären.

Kan ju vara trist att bli av med, liksom, tänker vi.

Det står ett mobilnummer på dörren, som jag ringer.
Man ska vara snäll mot sina medmänniskor, tänker jag stolt. Här på söder håller vi ihop.

Då utspelar sig följande konversation:

– Hej, jag heter Caroline och står utanför din butik. Jag ringer bara för att tala om att du glömt ta en spegel. Den kostar 650 kronor. Tydligen.
– Ojdå. Jaha! Var är den nu då?
– Den hänger kvar, jag speglar mig i den just nu.
– Ah, okej, du vet restaurangen Harvest Home längre upp på gatan?
– Ja.
– Kan du gå dit?
– Vaddå? Vad händer där?
– Du kan ta spegeln och lämna in den där. Fråga efter X eller Y. De är gamla kompisar till mig. Det är min son som varit slarvig när han stängt butiken.
– Uhm…
– Kan du göra det för mig?
– Kanske…men är det inte bättre om du ringer någon av dem och ber dem hämta din spegel då?
– Nej, men de har så mycket att göra just nu. Det är många middagsgäster. Så kan du göra det för mig så ringer jag dig sen, okej?

Otack är världens lön.
Snällhet genererar bara i mer jobb.
Sådan är dagens lärdom.

Hi Lo Country

Dagens höjdpunkt: klappa minigris.
Dagens lågvattenmärke: sju timmars väntan på tre minuters intervju med Rolf Skoglund.

Gjorde inspelningsreportage för “Vi hade i alla fall tur med vädret – igen” hela dagen. Kom till Norrköping klockan tio, för en tur till Kolmården.
Lämnade Kolmården sju och en halv timme senare.

Dagen i stort:
Rolf Skoglund i hawaiiskjorta och shorts. Skojfrisk man. Drog jokes mest hela tiden.
Claire Wikholm i kulturtants-outfit (pensionärsvarianten) med bylsig gul tröja. Lite lätt irriterad över alla människor som skockade sig runt inspelningen. Dock proffsig – ställde upp på foton, satte replikerna alla gånger.
Och så en husbil på det.

Jag skulle aldrig ha tålamod att göra film. Fem timmars jobb för cirka 2 1/2 minuters användbart material.
Jag var sjukt uttråkad stundtals. Då satte jag mig på marken med benen i kors och ansiktet i handen som en femåring “på mammas jobb”, ungefär.

Å andra sidan fick jag ju klappa minigris, get och kamel på Kolmården.
Kamelen hette Putin.

Det var en händeserik dag.

Sötaktiga dofter och sliskiga hundvalpar

Ingen vila, ingen ro. Idag Hugh Jackman (stilla dig, mitt hjärta. Stilla!) i morgon Claire Wikholm.

Succélivet knallar på, med andra ord.

Kom precis innanför dörren. Det är faktiskt helt möjligt att göra en europeisk stad på en dag, tycks det.
Jag fick fyra timmar “ledigt” i Amsterdam idag, efter alla intervjuer, innan det var dags för hemresa. Knallade runt i shoppingdistriktet som luktade “sötaktigt” hur jag än vred och vände mig.

Alltså, jag trodde det där med coffeeshops var en grej som man kanske skulle se lite här och var, inte precis överallt.
Precis överallt!

Hela Amsterdam känns som en enda stor motsägelse; de finaste hus och de lulligaste hamnar och kanaler man kan tänka sig.

Plus sunkiga, illaluktande hampa-affärer i vartenda hörn, med salt- och pepparströare i form av ballar eller bröst, och så vidare och så vidare.

Jag blev sjukt trött på det hela.

Och det bara under fyra timmar.

Sen åkte jag hem. Då och då fingrade lite på min anteckningsbok i fejkläder som det står AUSTRALIA på, under flygresan. En promo-gåva från filmbolaget. Hade i och för sig hellre mutats med någon Wolverine-grej men det är inte så att jag klagar.

Jag fick en bok också; Marley & Me, men satan vad den verkar usel. Böcker med hundvalp på omslaget och captionen “How the world’s most disobedient dog showed a family what really matters” måste ju bara lämnas till närmaste Myrorna.

Nå!

I morgon gäller inspelningsreportage från Vi hade i alla fall tur med vädret II.
Inte lika glamoröst kanske, men garanterat lika spännande. Ser särskilt fram emot att hänga lite i Claires närhet. Kolla så tuff hon var när hon var ung! Daaaaamn….

Räkmackan glider vidare

Ser du räkmackan här? Den ska jag glida runt på i morgon.
Då gäller Amsterdam tur och retur. Över dagen. En sisådär åtta intervjuer med internationella kändisar (du känner till dem allihop, garanterat. En av dem försökte begå självmord förra året och en annan tvingas läsa löpsedlar om sin före detta och dennes typ sex barn dagligen) avverkas innan jag limousinas tillbaka till flyget och till Stockholm igen.

Downside: flyget går 7.35.
Zzzzzz…..

Nördar och supernördar

Jag älskar mina nördiga vänner. Jag vill ha fler av dem. Såna som klär ut sig till Bender på maskerad, till exempel.
Är du nörd?
Hör av dig till mig. Jag vill bli din vän.

"Någon av söderkrogarna"

Jag är besviken på årets allsångs-lineup. De brassar på med både Håkan Hellström och Christer Sjögren redan på premiären, men sedan sänker de hela skeppet.
Rock-Olga? Allvarligt nu.
Och vem fan är Kingen Karlsson?

Jag som hade hoppats på Björn Skifs åtminstone.

Igår åt vi middag på Sonjas Grek som kör söndagsrätter för hundra kronor. Det är okej, men total lunchstämning över det hela; hetsigt tempo, mycket slammer och mediokra rätter serverade med flottiga potatisskivor.

En servitör som ser antingen väldigt grekisk ut eller väldigt rysk ut sa till de andra servitriserna vid två tillfällen att de hade “finbesök här ikväll”.

Jag spanade efter Skifs.

Jag intervjuade nämligen honom för inte alls länge sedan och då sa han att han gärna äter grekiskt på Sonjas.
“Det blir nån av söderkrogarna” var svaret på vart han går ut och äter.

Tyvärr såg jag varken honom eller något bekant “finbesök” igår.

Filmidéerna, del tio

Två nya filmidéer som skulle kunna ta världen med storm:

1. Arbetsnamn: “Mannen i den långa rocken”.
David Bowie i trenchcoat, för lång lugg och med en ständig cigg i mungipan. Han är detektiv. Han åtar sig fall där barn saknar sina föräldrar mest, och en och annat eldig, latinodonna som saknar sin man.
Det hela kom till mig i en dröm, faktiskt.

2. Arbetsnamnet: “Across the Ocean”
Mamma och pappa träffades på sjöbefälsskolan och var telegrafister båda två ett tag. Mamma till sjöss och pappa i land.

Fatta romantiskt.

En var liksom sändare och en mottagare av de där primitiva morsesignalerna, ett slags språk bara de förstod.
Jag ser filmen framför mig:

Kanske Emily Watson som telegrafisten till sjöss.

Nu var det här visserligen på 70-talet men man skulle kunna förlägga det tidigare, för modets skull. 40-tal? Emily Watson klär jävligt bra i 40-talskläder. Tweed och hattar.

Och den inderbart underskattade Ben Chaplin i land. Givetvis.
Givetvis.

Tänk bara.

Han sitter, också i snygga 40-talskläder, och flottigt hår framför signalnyckeln (ganska säker på att den heter så) och skickar morse till Emily som tar emot dem till sjöss.
Han är blyg. Lite kufig. Han kommunicerar inte så bra, men genom morse lyckas han, till Emily förmedla något.
De rör vid varann genom de dä blipljuden.

Fatta den dramatiska scenen där Emily skickas SOS till Ben på land och han tappar kommunikationen med henne och bara reser sig upp och springer mot vattnet men vad spelar det för roll för skeppet är ju långt ute?

Kanske springer han ut i havet och står där och skriker ut sin rädsla?

Och samtidigt: Emily håller hårt i det senaste meddelandet medan hon klamrar sig fast vid masten i stormen. Man kan skriva ut meddelandena på små, korta remsor.
Det är då de fattar att de aldrig kan leva utan varandra.

Nu var det inte så här för mina föräldrar, så vitt jag vet, men man kan mycket väl tänka sig. Plus att jag tycker det är upplagt för Hollywood.

Minns var ni läste det först när ni ser värsta blockbustern om, säg, fem år. Den kommer heta nåt i stil med “Kärlek över hav och land” i svensk översättning säkert.