Jazzhands

Dagen efter-bloggning

Jag kom hem, bitter och karg, ungefär klockan åtta i morse. Tolv timmar efter att planet från Venedig var tänkt att lyfta.
Ovanligt och oväntat få passagerare blev arga när tavlan med tider växlade från “estimated time” 20:15 till 02:25. Någon medelålders gubbe som såg ut att hela Lasse suckade och sa att det var ju tråkigt. Hans fru, som troligtvis hette Lillian eller Marianne, sa att det var typiskt och så suckade de lite. Alla satt liksom tysta och förvirrade kvar i gaten som om vi alla hoppades att det skulle hoppa till igen på rutan och stå 20:15 igen.
Då släcktes lysrören en efter en och så satt vi i halvmörker.
Jaha, suckade någon och reste sig. Vi andra följde efter.

Jag satte mig i “stora hallen” och hamnade mitt emot den här chilla mannen som “gjorde det bekvämt för sig”.

Men om vi spolar tillbaka lite så hade jag en trevlig vistelse i Venedig. I år igen. Kortare än förra året.
En observation: killarna som säljer fejk-märkesväskor är färre i år och har sämre utbud. Kan lågkonjunkturen slagit till även där?

Nå. Det blev en snabb sväng till Lido och festivalyran. Jag kunde inte låta bli att flina när jag gick längs med röda mattan och högtalarna basunerade ut “It had to be You“. Kände mig som huvudrollen i en romcom.

Intervju med bröderna Coen. De är ju bedårande. En liten och en stor. Krulligt hår. Filmens The Proclaimers, kanske?
Där satt de och fnittrade och pratade stilla och sådär mitt emellan smart och ironiskt och uppriktigt. Jag gillade dem båda. Bad Joel om en autograf eftersom jag kände det venetianska högmodet infinna sig.
Jag gottade mig i otroligt goda croissants och färskt frukt på den femstjärniga hotellet. Jag behöll kristallglaset, på fot, som jag drack juice i, när jag gick ut. Jag kom på det ungefär vid toaletterna men då fortsatte jag bara att gå. Plötsligt var jag ute. “Så lätt var det” tänkte jag förvånat och stoppade det i väskan. Diskade det i morse. “Så där, ett fint kristallglas från Hotel Excelsior i Venedig”.

När jag gick förbi Hotel Des Bains tänkte jag på att jag, för ett år sedan, gjorde 2007 års bästa Venedig-intervju där med Heath Ledger. Jag blev uppriktigt sorgsen.

Sedan blev det RyanAir-knas och jag drabbades, som ofta, av sån där akut ensamhet. Min terapeut säger att det är ett eko av sorgen (och chocken!) från min pappas hemska och plötsliga död och jag tror henne. Det händer sällan, i stort sett aldrig, att jag blir arg. Inte så ofta upprörd. Min spontana impuls i situationer där liksom hot, jobbigheter och extrema förändringar inträffar är istället något som kan kallas “akut ensamhet”. Jag kröp ihop till en boll vid en krukväxt och tog jackan som kudde. Höll hårt i mobilen och skickade ensamhets-sms som jag kanske eventuellt skäms för lite idag. En natt på en flygplats är skitjobbigt, men inte…skrämmande. Borde inte vara i alla fall.
Nå.
In the words of Robbie Williams: No regrets, they don’t work.

Och här är en bild på den lokala specialitén svart pasta (“seppia”).

Etiketter None

  • Björn Olsson, 1:53 pm January 21, 2007:

    Vilken underbar programförklaring! Och tack för att du uppmärksammat mig på “jazzhands”. Givetvis har jag sett det för men först nu kan jag sätta ett namn på det. Tack!

  • Mattias, 7:27 pm August 31, 2008:

    Jag älskar alla slags korskulturella liknelser, men Coens/Proclaimers håller inte bortom brödraskapet (och brillorna möjligen). Coens är hjärna och ironi, Proclaimers BARA hjärta och känslor.

  • 30-nånting, 8:20 am September 1, 2008:

    Akut ensamhet – det låter väldigt jobbigt. Men det är verkligen helt värdelöst att vänta på ett försenat flyg eller tåg. Skönt att du kom hem tillslut.

  • Carro, 11:23 am September 1, 2008:

    Mm minns när jag läste din intervju med Heath. Fint!
    Hela det här inlägget gjorde mig en smula sorgsen faktiskt.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen