Att ta sig i kragen

Helt plötsligt går det upp för mig att jag har en massa jobb att göra. Det kommer som en kalldusch. Jag har levt under villfarelsen att jag är “ledig”.
Det är först och främst min Snobben-kalenders fel. Där skriver jag upp viktiga saker, tider och möten. Men jag skriver inte upp “Skriva artikeln till ELLE“, för hur skulle det se ut? Då skulle jag behöva skriva det över flera dagar i följd och det skulle bara sluta med att jag skulle ignorera det. Så går det upp för mig nu, helst plötsligt, att jag har tre recensioner som ska in idag, i detta nu, och en knippe småartiklar som måste in i morgon.

Intressant.

Så jag går och ser en film om två småpojkars vänskap och det är faktiskt få saker som rör mig mer än småpojkars vänskap. Jag rörs till tårar bara jag ser dem lattja, kivas lite eller garva tillsammans. Finns det någon vedertagen psykologisk förklaring till sånt? Filmen hette Son of Rambow och var ganska fin, om än tunn.

Gud, jag är så galet svag för små gossar, gärna fräkniga, med oskyldig uppsyn, tunna små pojkben och ett kittlande skratt. Herregud, detta är skälet till att jag inte kommer att kunna skaffa barn. Jag skulle gråta hela tiden. Stirra på mina söner när de leker och torka tårarna. Läsa godnattsaga med grötig röst och sedan stå böjd över deras sängkanter och bara stirra på dem. Sedan växer de upp till störda individer och skyller allt på deras blödiga morsa. Sånt kan jag vara utan.

Så jag satt i biomörkret och lät mig röras. Jag ville fatta Mattias hand och bara nicka. Som i någon slags samförstånd, “se på deras rara, oskyldiga vänskap”. Men Mattias satt och räknade minuterna innan han skulle behöva springa till sin nästa visning – en våldsam film om en mobbad unge som tar blodig hämnd på sina svin till klasskamrater – så jag kände att det där samförståndet nog uteblev trots allt.

För övrigt älskar jag att bli kallad för “frilansmurvel”.