Frilansproblem revisited

Ibland får jag svidande dåligt samvete över mitt jobb. Det rullar liksom på ganska stadigt utan att jag svettas särskilt mycket, och jag sitter i ett berg av förmåner utan att böna och be.
Till skillnad från min mamma som jobbar så hårt så att hon får reumatism eller pappa som levde på minipension.

Önskar att jag kunde skylla det ständigt dåliga samvetet på en katolsk uppfostran, det låter tufft. Men pappa var inte särskilt troende, det diskuterades aldrig ens i familjen även om jag vet att han föddes och uppfostrades som katolik.

Det är något annat. En generationsgrej kanske? Om man har knegande 40-talistföräldrar och har vuxit upp i förortslägenhet kanske det blir så automatiskt?

Idag har jag i alla fall skuldtyngd börjat dagen med en barnfilm om en flicka och en vit häst. Det var bara jag i salongen på Zita. En förvirrad, högljudd man i gubbkeps kom in ett tag och svettades och andades tungt. Han pratade för sig själv och sa saker som “Man får ont i nacken av att sitta i små salonger” och “Men nu får de för fasen börja någon gång! Hallå? HALLÅ!? Sätt på nu då!”.
Till slut mumlade han argt “Alltid samma sak, ALLTID SAMMA SAK” och lämnade salongen med tunga, arga steg.

Wow! Vad jag vill veta är: vilken tidning recenserar han för?!

Verklighet kontra fiktion

Skrev som en galning igår. Fel taktik. Massor av bakläxor idag.

Men jag var ju tvungen! Alla dessa deadlines och så skulle jag ändå försöka hinna med att kolla in Molton Browns nya hudvårdsserie och sen Bondfilmen.

Moltongrejen var på Sturebadet, i “det turkiska badet” (som tydligen är skitpopulärt för möhippor?!). Där gick brittiska damer runt bassängen och visade upp lotioner och scrubs och handkrämer och pekade på saker som “äkta sand från Bora-Bora” som låg i en elegnat glasskål.

Hur länge räcker naturresurserna, undrar jag. Hur länge kan man, rent praktiskt, hämta ton Bora-Bora-sand och stoppa ned det i små tuber som sedan säljs världen över? Tar den inte slut någon gång? En utåtriktad frilansdam från golftidningen Red Tee upplyste oss alla om att samma sand används på de allra förnämsta golfbanorna dessutom. Någonting i hennes yttrande gjorde mig orolig.

Anyhoo. Sedan var det visning för nya Bond, Quantum of Solace. Snygg titel, obegriplig film. Recension kommer i City nästa vecka, men jag kan ju säga att det var lite för mycket action och för lite Bond för min del.

…det är inte så att jag har något emot action, men en ynka biljakt och resten slagsmål får inte mig att jubla. Sedan skulle jag gärna sett mer sängkammaraction, det är ju Bond. Jo, jag är ju feminuist men…det blir för trist när Bondförföreriet begränsar sig till en dirty blick och sedan ett klipp på Bond i bar överkropp. (Sant!)
Jag är feminist men kan man inte få se en av världens manligaste män sakta sänka ned en kvinna på ett sidenlakan medan kameran panorerar ut, som traditionen bjuder, utan att upprörda röster höjs?
Jag höjer min upprörda röst över avsaknaden av belägringar av den gamla love ’em and leave ’em-skolan. Kom tillbaka, James, allt är förlåtet!

Jag fick en goodybag förresten. Från Molton Brown. Jag tycker deras förpackningar är ganska fula.

Kvällen avslutades med en burgare på Harvest Home och sedan lite Gilmore Girls och Tell me you love me som ofta är kusligt mycket “too close to home” för att vara njutbar tv-fiktion. Vem av rollfigurerna som bäst personifierar mitt inre kaos säger jag inte. Men vänner bör kunna räkna ut det i alla fall.
Igår var det extra galet och jag fick se mig om efter den dolda kameran. Terapisten gav mitt fiktiva alter ego samma råd som jag själv fick för bara en vecka sedan av min egen terapeut. För samma problem. Jojo.

Byt namn! (Inte bara en bok)

Jag säger ju det. Carrie Bradshaw är död, länge leve Caroline Hainer! Idag väntar en glamorös superdag som involverar beautylunch och nya Bond. Rapport kommer.
Ibland är det riktigt, riktigt kul att vara skönhetsredaktör. Igår gick jag in i en juvelaffär och fick ett par örhängen som “gåva”.

Frilansproblem

Vad gör man när Skatteverket ber om “kompletterande inkomstuppgifter” och ens revisor är helt försvunnen? Jag har sökt honom i två veckors tid nu, lämnat meddelanden och mailat.

Skatteverket skickar en påminnelse. De vill ha siffror av mig. Siffror jag inte har koll på. Jag har aldrig ens sett årets deklaration. Jag lämnar en låda papper och tretton pärmar till revisorn någon gång i april och så är det bra med den saken. Han skickar en faktura. Jag har återigen köpt mig fri från ansvar.

Nu är de på hugget. De kräver siffror. Jag fattar inte ens vad som står i deras brev. Men revisorn är försvunnen från jordens yta. Vad gör jag? Har precis författat ett ytterst oproffsigt mail till någon handläggare på Skatteverket och bett om uppskov. Frasen “Snälla!” förekom.

Menlösa företagsnamn Del 2

Tack för lägenheten, Jörg Haider!

Den här mannen hjälpte mig till en lägenhet på söder.

Två gånger har jag tagits för hans släkting. Första gången på ett bröllop. Det stod “Caroline Haider” på placeringskortet. Jag förstod att man menade mig.

Andra gången när jag fick min lägenhet. Det var genom den kommunala bostadskön. Jag hade turen att hamna hos en lätt rasistisk handläggare, som tog fel på mitt efternamn, vilket gjorde att jag klättrade före i kön. Detta är en sann historia. Vittnen finns.

Hon sa att “en polack” låg före mig i kön men att hon skulle göra vad hon kunde för att peta honom. Det gjorde hon också.

Sen fick vi välja tapeter, satt på lokalkontoret och bläddrade i en pärm då handläggaren sa “Det var Haider du hette va?”
Jag svarade med ett ansträngt skratt och sa “Nej. Hainer. Jag är inte släkt med Jörg.”
Hon svarade förstrött “Nä, nä…” men la sen till “Asså, jag tycker han är bra…”

Så fick jag min lägenhet. SOm sedan byttes till en etta på söder.
Så tack för lägenheten, Jörg Haider.
Vi hade inte mycket gemensamt under din levnadstid, inte ens namnet faktiskt.
Men tack.
Må du vila i frid.

Caroline Hainer

Så här ser ett samvete ut:

Det här är Mårten.
Han ger mig dåligt samvete.

Han vill att vi alla ska bli blodgivare.

Ja, jag vet att man “borde”. Jag smackar upp en bild av honom med den där vädjande blicken, och den lätt anemiska hudtonen, så jag i alla fall kan känna att jag “gjort något”.

Jag åt lunch med honom och Leo på TV4 idag, där de jobbar med ett populärt program som heter “Idol“. Jurist-Magnus anslöt sig till lunchen. Från och med nu, när Magnus är med, ska jag alltid säga “Jag tog med mig mitt juridiska ombud”.

Innan var det pressvisningsgrej. Alltid väldressade Olof visade klädnyheter som får mig att känna mig som en analfabet (“Det här märket känner du väl till?”).
Nej.

Jag var där för skönhetsgrejorna, inte kläderna, och provade C-vitaminpulver från Dr. Sebagh och åt lax med västerbottenkräm istället.

På väg ut stötte jag på en tjej med rött läppstift och pälsstola, och en fashion girl som, jag lovar, fick ducka i hissen eftersom hon var så lång.

Analfabet var ordet.

Saker på Myrorna i Ropsten

(“Företagsspelet Kapital”. Trettio spänn!)

Caroline är Carrie

En Carrie-dag. Fast nu när Sex & the City är över borde jag kunna byta ut det där och kalla det en Caroline-dag. Om man nu bara kunde hitta någon som kan betala en från att smita från ansvar.

1. Vaknar skönt.
2. Åker in till stan alldeles för tidigt för en beautyfrukost för en ny antirynk-kräm. Jag är måttligt intresserad. Rynk Schmynk.
3. Bestämmer mig i sista stund för att göra den totala motsatsen till antirynk: äta en muffins på Wayne‘s.
4. Smiter in på Rigoletto och ser de “första officiella sju minuterna” ur Australia. Får en tår i ögat. Filmen kommer att bli brutal.
5. Smiter ut när Max Payne börjar rulla. Snor med mig Linnéa.
6. Går in i mongo-affärerna Svenskt Tenn och Carl Malmsten. Känner blodet stiga av hat. Får andnöd. Vill kicksparka någon (asså, 83 000 för en ful jävla klocka av KORK!?!).
Lyckas ändå, av okänd anledning, handla ett påslakan. Förvirring.
6. Går på en visning av nya smyckesdesigners. Får en grym goodybag.
7. Strosar vidare. Handlar en burk KUSMI-te för två hundra spänn. Tar det på företaget.
8. Tvättid.
9. Tänker “Kanske man skulle måla hallen i nån slags grön färg…?”
10. Kilar in på Wirströms och handlar tre liter färg.
11. Gör stuvad potatis. Känner mig Nigella-huslig.
12. Sållar mailen från konstiga inbjudningar. En halv dags aktiviteter för lanseringen av en ny mascara? Dudes…skärp er.
13. Äter min dagliga portion glass.
14. Går till Posten och hämtar en bunt “vinster” från Tradera.
15. Öppnar paket. Lilla julafton!
16. Kommer på att jag har två filmrecensioner att skriva.
17. Skriver.
18. Anser mig förtjänt av lite vila. Tar en lur…

Sökandet fortsätter…

Jag är mycket, nästan osunt, intresserad av att hitta det tråkigaste, mest generella och allmängiltiga företagsnamnet, med tillhörande logo. Jag vet inte, det är en fix idé bara. Det roar mig på nåt sätt.

Här är en kandidat.