Den mörka tiden

Är orolig för min Facebooksbekant med de suicidala statusarna. Ju närmare jul desto mer, eh, negativa blir de.

“X fattar inte julen..”
“X ser fram emot ännu en ensam jul…inte!!!”
“X log falskt när Y sa god jul”
“X vill vira julgransbelysning runt halsen”

…och nu “X hoppas adventsljustaken fattar eld och bränner ned hela skiten!”

Kära läsare, bör jag oroa mig för min bekant?

Årets julklapp, alla års julklapp

Funderar på att beställa den här jeansuttöjaren (“waistband stretcher”) med bud så att jag hinner få den lagom till jul. Kostar bara trettio dollar. Användbar året om.

Från sockerchock till…nakenchock?

Inga sockrade ord idag inte. Mail från intervjuobjekt som känner sig osympatiskt framställd. Trist. Min redaktör håller delvis med. Måste skriva om. Och ringa en människa som alltså tecknats fram, i skrift, av mig, som hård och jobbig. Det är inte så att jag jublar över dagens arbetsuppgifter.

Har dessutom redan fått två samtal i stil med “När kan vi räkna med att du har texten klar…?” från två andra redaktörer nu på morgonen och klockan är inte ens tio (!).

Just nu är jag faktiskt glad över att hela köket är fullt av sockerskapelser. Jag kommer att behöva dem, känns det som. Finns en burk Ben & Jerry’s-glass i frysen också så tröstätandet slash energikicken jag lär behöva under dagen är kirrad. So what om jag går upp tretton kilo på en förmiddag, världens tyngsta man lyckades banta 240 kilo på två och ett halvt år stod det i DN så hur svårt kan det vara? Han vill bli dietist nu.