Jazzhands

3 x My Two Cents

1. Det tog mig rekordlång tid att skriva mina biorecensioner igår. jag skrev Pojken...först, den gick hyfsat snabbt. Ett sätt att bearbeta traumat skulle jag tro. Men jag bommade verkligen på The Duchess. Det är skitsvårt att skriva något på under tusen tecken om filmer man verkligen vill säga något om. Ju mer jag tänker på den desto bättre blir den, faktiskt. Och ju mer ville jag skriva om den. Om hur abrubt den oskuldsfullt naiva Georgiana blir av med sitt hopp om kärleken i äktenskapet och hur träbocksrolig Ralph Fiennes är och hur lika delar weird och fint det är att Georgianas bästa väninna flyttar in i det gemensamma hemmet för att vara hertigens älskarinna på heltid.

2. Jag vill gå på julbord. Bjud mig. I brist på inbjudan äter jag upp alla mina lussebullar som jag och Fox-Linnéa bakade i helgen. Och all knäck. Jag kör mitt eget race vad gäller upptjockning inför julen, se.

3. Asså, den här filmen Ljusår. Vi måste faktiskt prata om den. Två timmar handkamera i en farbrors trädgård. Katt som jamar och vill in. Lång scen. Fågelägg kläcks. Gräs vajar i vinden. Någon planterar sallad. En höna går omkring. Allt filmat i långsamma scener.
Det låter bra i teorin, men jag fick verkligen hindra mig själv från att somna. Mest för att jag upplevde det hela som långsamt sövande. Jag gav den en tvåa. Men till min förvåning ser jag att allmäna kanon bland filmkritikerna är att ge den en fyra. Varför? Jag fattar inte! Vad ser de som jag missar? Ett katt jamar och vill in. En spindel väver en äcklig tråd. Det tar upp fem minuter. Vad i detta gör denna film värdig av en fyra? Jag vet inte. Jag fattar helt enkelt inte. Jag tänker bara att Across the Universe också fick en fyra av vissa tidningar så man ska inte alltid låta allmäna koncensus styra.

Etiketter None

Den brutalaste filmupplevelsen…på länge!

Jag älskar ju småkillar i kortbyxor och vattenkammad snedbena. Jag får tårar i ögonen bara jag ser dem. Filmer med lekfulla, lite ensamma och totalt oskuldsfulla småkillar får automatiskt mitt hjärta att blöda.

I morse bänkade jag mig framför visningen av Pojken med randig pyjamas och började mysa redan i scen ett när lillkillen Bruno (Asa Butterfield) leker flygplan med sina välartade kamrater. “Det här blir en fin och mysig film”, tänkte jag och sjönk ned lite extra i stolen.

En och en halv timme senare vinglar jag ut ur biografen helt knäckt. Förstörd. Som om jag fått inte bara ett men flera slag i magen. Det här kan vara en av de mest brutala filmer jag sett. Någonsin.

Spontant, efter morgonens upplevelse, kanske det inte är en så dum idé att visa Pojken med randig pyjamas för kidsen i skolan istället för Schindler’s List. För mig smakar den mer blod, pliktkänsla och oförmåga än någonting annat.

Och jävlar, det är ingen smak för blödiga hjärtan som mitt. Men en jobbigt uppfriskande sådan. Om inte annat så för att julklappsinköp och utförsäljningsreor känns generande världsliga efter det här.

Etiketter None

Den mörka tiden

Är orolig för min Facebooksbekant med de suicidala statusarna. Ju närmare jul desto mer, eh, negativa blir de.

“X fattar inte julen..”
“X ser fram emot ännu en ensam jul…inte!!!”
“X log falskt när Y sa god jul”
“X vill vira julgransbelysning runt halsen”

…och nu “X hoppas adventsljustaken fattar eld och bränner ned hela skiten!”

Kära läsare, bör jag oroa mig för min bekant?

Etiketter None

Årets julklapp, alla års julklapp


Funderar på att beställa den här jeansuttöjaren (“waistband stretcher”) med bud så att jag hinner få den lagom till jul. Kostar bara trettio dollar. Användbar året om.

Etiketter None

Från sockerchock till…nakenchock?

Inga sockrade ord idag inte. Mail från intervjuobjekt som känner sig osympatiskt framställd. Trist. Min redaktör håller delvis med. Måste skriva om. Och ringa en människa som alltså tecknats fram, i skrift, av mig, som hård och jobbig. Det är inte så att jag jublar över dagens arbetsuppgifter.

Har dessutom redan fått två samtal i stil med “När kan vi räkna med att du har texten klar…?” från två andra redaktörer nu på morgonen och klockan är inte ens tio (!).

Just nu är jag faktiskt glad över att hela köket är fullt av sockerskapelser. Jag kommer att behöva dem, känns det som. Finns en burk Ben & Jerry’s-glass i frysen också så tröstätandet slash energikicken jag lär behöva under dagen är kirrad. So what om jag går upp tretton kilo på en förmiddag, världens tyngsta man lyckades banta 240 kilo på två och ett halvt år stod det i DN så hur svårt kan det vara? Han vill bli dietist nu.

Etiketter None

Det smygande illamåendet

Jag äger sju olika förkläden, varav tre med volanger. En liten detalj.

Idag har jag bakat knäck och lussebullar som om det inte fanns en morgondag. Jag har fyra paket pepparkaksdeg i kylen också, som väntas på att förvandlas till hjärtan, stjärnor och mindre politiskt korrekta figurer med glasyr på. Men jag orkar inte. Jag ligger däckad i soffan med köket fullt av gotter. Sockerchock. Ser jag en liten knäckrackare till så får jag ont i huvudet.

Jag vill ha mat. Riktig mat.

Jag avundas, som alltid, kontorsfolket som så här års blir bjudna på diverse julbord. Vi frilansare får inga julbord. När ni andra redan hunnit tröttna på sill och rödbetssallad provar vi årets första skiva cheddarost och får en tår av lycka i ögonvrån.
Jag vill ha mat. Det är det. Jag har bara ätit socker idag. Försökte göra ett avbrott i baket med en tallrik soppa på Louie Louise med Fox-Linnéa och Andreas men så berättade Linnéa att det tydligen är sjukt vanligt att bussresenärer snyter sig i kollektivtrafikens gardiner, och Andreas broderade ut sitt hat mot folk som “snyter sig” genom att sätta ena fingret för näsborren och efter det kunde jag liksom inte äta min hummosmacka.

Nu ligger jag här. Hungrig och sockeräcklad på samma gång. Och avundsjuk också, på Linnéa och alla andra som ska på julbord. Ni vet inte hur bra ni har det, ni.

Etiketter None

Ett konstigt citat

“Bara för att jag har mina skor i en påse betyder inte att det inte är hundbajs på dem”

Jag är omringad av genialitet.

Etiketter None

För den som bryr sig…

…så handlar alltså boken om en kille som gjort en – i mångas ögon – fruktansvärd grej, egentligen två. Men han ser det inte så. Å andra sidan kanske han ljuger.

Jag är inne på tredje kapitlet då han berättar om sommaren då vår huvudperson börjar bära jeans igen efter flera år. Tack vare en två veckor lång intensivlektion i Bruce Springsteen-lära av en kock på det svettiga och underbetalda sommarjobbet som köksbiträde (detta kapitel, kan avslöjas, är helt och hållet självupplevt av undertecknad).

Etiketter None

Och boken går bra?

Ja, det gör den faktiskt, tackar som frågar! Jag har fanimej skrivit tre, fyra kapitel redan. Storyn är helt klar, all in here *pekar på huvudet*. Huvudpersoner och allt. Nu ska jag bara få ned det på papp. Eller Word, snarare.

Namnen blir ett senare problem, just nu heter de bara grejor som folk i min närhet, för att det ska vara lättare att skilja på dem. Boken har heller inget namn men det viktigaste är väl att det över huvud taget blir en bok? Kör fortfarande Anthony Bourdain-stilen och betraktar varje “rast” som ett bokskrivartillfälle. Böcker skriver man på fritiden.

Lyssnar på ett meddelande på min telefon: “Hej, det är Kennet. Nu ringer jag dig aldrig mer för du svarar ju inte.”

Nej, det är sant. Jag svarar i princip aldrig i telefonen. Men nu har jag en ursäkt. Jag filar på min generationsroman, ju. Visa respekt för konsten!

Etiketter None

Allt om film-recension i varnande syfte!

My best friend’s girl

Land USA 2008
Regi Howard Deutch

I rollerna Dane Cook, Kate Hudson, Jason Biggs



Tank (Cook) har hittat en lukrativ lucka i kärleksvärlden. Han tar betalt för att som svina ned sig ordentligt i tjejer
s närvaro sa att alla, verkligen alla, andra killar hur illa de än betett sig ter sig som svärmorsdrömmar. Det gör att tjejerna, efter en dejt med Tank, är beredda att ta sina gamla skitstövlar tillbaka. Skitstövlarna jublar, kallar Tank för en hjälte och betalar honom grundligt. Men gissa om allt blir knasigt när Tank far i uppdrag av sin bästis Dusty (Biggs) att ta med hans kärleksintresse Alexis (Hudson) på en svindejt och det visar sig att Alexis ar en schysst och snygg tjej med huvudet på skaft. En tjej helt i Tanks smak! Men det är ju hans bästis tjej, och han har ju fatt i uppdrag att svina? Oj, oj, oj, hur ska det har gå…undrar man kanske. Om man aldrig har sett en dålig romcom i hela sitt liv.

Tank svinar på lite extra genom att be Alexis mamma om en avsugning och Dusty skryter mer än en gång med sin enorma porrsamling. Ja, det är på den American Pie-nivån det håller sig. Det rycker till i mungipan någon gång då och då men faktum kvarstår: detta är en trist och äcklig film om hur tjejer är dumma i huvudet men killar med kåtslag ännu dummare.

Caroline Hainer

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen