En kärleksförklaring

Det verkar som om vi måste prata om Benjamin Button.
Filmen då.
Alla spridda, delade åsikter gör att det är dags för ett samtal.

Den handlar om en farbror som föds gammal men dör ung. Det är en stollig handling, såklart. Och med massor av budget, stora stjärnor (Brad Pitt, Cate Blanchett, Tilda Swinton), manus av en sentimental Hollywoodman (Forrest Gump-mannen Eric Roth) och en estet tillika perfektionist (David Fincher) bakom kameran så blir det ju såklart en fin film. Fin i bemärkelsen känslosam (ibland överdrivet så), vacker (ibland överdrivet så) och stundtals tillrättalagd.

Men vad gör det, tänker jag, när filmens själva känsla går rakt in i venen och ut i hela blodsomloppet. Inte för att vara överdramatisk nu…
Jag lämnar biografen lite nykär, lite varm och alltigenom glad, fast på ett vemodigt sätt. Intellektuellt begriper jag att filmen har sina brister. Men vad gör det, tänker jag, när hela skapelsen gör någonting med min person och mitt humör? Är det då verkligen en medioker film? Är det en trea? Går vi inte på bio för att känna någonting eller är det bara för att tänka?

Exempel: Jag ser Synecdoche, New York med ett skitsmart manus av en skitsmart man (Charlie Kaufman). Den är bra, men den rör mig inte. Faktiskt inte ett dugg. Den känns lång och jobbig och jag undrar när känslor byttes ut mot snack. Den kommer att få högt betyg. Den har redan fått högt betyg. Jag kan inte gå med på det, jag ger den en tvåa. Jag vill inte ha det såhär, jag vill bli berörd. Jag ser Benjamin Button och tänker på mitt eget liv och på hur två människor ibland möts under ytterst dålig tajming men hittar varandra igen i en tid då allting stämmer. Jag ser Cate Blanchett dansa balett och en sextonårig Brad Pitt upptäcka kvinnor och lusta medan han är fast i en sjuttioårings kropp. Jag känner hans entusiasm (utan att vara överdramatisk nu…). Jag fascineras av hur han spelar med ögonen, hur kroppen är gammal men nyfikenheten plirar ut under de tjocka panchoglasögonen. Visst, jag fattar att det är galet sentimentalt ibland och att Cate Blanchett mest är ett kuttersmycke. Men det skiter jag i för mitt hjärta gillar det.

Är det inte därför vi ser på film?