Det här med kneg dårå…

Allt jag gör just nu är en del av nedräkningen till måndag då jag blir reporter på heltid (i alla fall en tid framöver).

På DN På Stan, förresten. Jag vet att jag legat lågt med just den infon.

Jag är inte nervös över arbetsuppgifterna eller hela den grejen, bara över min nya livsstil. Allt jag hånat och beundrat mina fellow arbetare för (i lika dos) kommer jag själv att utstå nu.

Gå upp tidigt.
Vara ägd och uppbunden under större delen av dagen.
Vara tittad över axeln på.

Och: inga filmer på dagtid, ingen glass i soffan medan jag uppdaterar Jazzhands, inga jobbresor till utlandet…!

Kan jag få säga att jag är nervös? Stor ändring av livsstil. Det här är för mig ungefär av samma magnitud som om jag skulle byta sexualitet. Beträffande ändring av livsstil.

Går igenom garderoben. Känner för att uppdatera. Mindre slacker mer business. Satan. Vad ska jag göra? Jag vet, jag gör det jag brukar då paniken stiger: kollar 24.

Kollar 24. Den serien kollar man inte bara, den avnjuter man. Jack Bauers adrenalin lugnar mig. Och så minns jag Rhys hashiga framträdande. Aaaaah…och där lugnar sig mitt nervösa hjärta lite grann i alla fall. Man kan alltid lita på teve i sådana här situationer.

"Vännen"

Kennet kommer över, dricker choklad, äter bulle och somnar sedan på min säng. Jag föreslår att vi ska se ett fint gammalt avsnitt av Dallas. Visst, säger han. Knappt har vinjetten börjat så snarkar han igen.