Orientalism

Jag har ju en soft spot någonstans för orientalism och kolonialromantik. Jag skriver om vårens skönhetstrender för Bon och roas.

När jag läste socialantropologi gillade jag att läsa om den gamla skolans antropologer som klädde sig i khakihatt och levde med naturfolket och i sin entusiasm och fascination ansåg sig bli en av dem.

Lite som “Common People“. Man slummar och lever bohemliv men behöver aldrig oroa sig för att dö av misär. Det finns alltid en utväg, om den dagen skulle komma och det gör den ju ganska snart när man tröttnat.

Jag gillar också bilden av naturkvinnan som eldig och passionerad. Eftersom hon inte blivit tam av civilisationens strama hand ännu. Det roar mig därför något oerhört att läsa pressreleaser från Chanel, som hyllar “den förföriska zigenerskan” som har “rytmen och sensualismen i blodet” i sin nya sminkkollektion. Får man skriva så 2009 utan att någon reagerar? Allvarligt.

Spaning: när det gäller pressreleaser från sminkföretag är det som om tiden stått stilla. Kvinnor är förföriska och lockande och män är riktiga män. Senaste supermanliga doften från YSL (La Nuit de L’Homme) marknadsförs med en av världens manligaste män, Vincent Cassel, i en liten film av en av världens manligaste regissörer, Gaspar Noé, beskrivs så här:

“A darkly handsome man whose irresistible charm and seduction sweep away everything in their path. A night full of promises…”

Helt modernt känns det inte. Även om doften är underbar.