Innan världen mörknar

Bäst att blogga då, innan Earth Hour tvingar mig att släcka allt, inklusive datorn.

Hemma efter en eftermiddag hos mormor som bestämt sig för att hon vill dö. Hon har bett en socialtant komma till henne i veckan för att prata om saken. Mormor är stenhård. “Jag har vant mig vid ensamheten”, säger hon. “Så tanken på att ha folk omkring mig verkar jobbig, jag vill inte flytta till ett hem”.

Hon säger att hon vill flytta till ett rum med “bara en säng, ingenting annat”. Bara en säng. Bara ett rum. Jag säger att det låter för sorgligt. Mormor säger att hon inte orkar ta hand om någonting längre, allra minst sig själv. “Jag vill bara ligga ned”. Hon ser ledsen och gammal ut. Tar av sig glasögonen och gnuggar ögonen.

Jag vill gärna tro att hon överdramatiserar en smula. Det verkar finnas drag av sådant i min familj. Men det sorgliga är att jag inte tror att hon gör det. Inte den här gången. Det är så hon känner. Och hon är envis.

Idag bjöd hon över mig för att hon ville ge mig arvsaker i tid. Tanken är givetvis intelligent och god. Men jag blir såklart illa till mods. Varför skulle jag inte bli det?

Hon har lagt fram en brokig skara föremål på ett bord. Vissa som jag är bekant med sedan jag var liten och vissa jag aldrig någonsin sett förut. Det är en knasig samling grejor som ligger där: hennes och morfars vigselringar, ett tennfat, en femkronorssedel och en guldberlock i form av Nefertiti. En tavla med en madonna, morfars gamla Omegaklocka som han fick av “jobbet” och så tre påsar med gamla mynt.

“Den här fick jag av din pappa”, sa hon. “Så jag tycker du borde ha den”. Hon tar upp en liten sjöhäst. Perfekt torkad, varenda liten millimeter intakt. En sjöhäst? Istället för ögon har något klistrat dit världens minsta ädelstenar, så att man ska slippa se de döda hålorna. Jag började genast tänka på om pappa köpte den (och var? när?) med tanke på mormor. Den är jättefin. Jag har ingen aning om vad jag ska göra av den.

Mormor pekar på saker, som en tung byrå och en stor, pampig tavla med guldram. Hon vill veta vad jag vill ha när hon dör och jag blir inte ledsen men matt. När jag säger byrån men inte tavlan känns det som om jag sprungit två kilometer. Jag måste sätta mig. “Det är bra att veta”, säger mormor och får ett mindre kärlkrampsanfall. Hon sätter sig och tar sin medicin.

Jag gör i ordning te till oss. Hon undrar om jag vill ha matsilvret. “Du kanske kan sälja det?”. Gud, allt känns så otroligt konstigt. Jag gråter inte, jag vill bara lägga mig och sova. Vi äter köpekakor fulla av transfett och mormor kör sin vanliga harang om hur hon inte kan baka längre, om hur fingrarna inte lyder och allt bara går sönder.

Vi kollar på porslin som står högst uppe på en hylla i ett skåp. En ishink, en burk för tandpetare i form av en beefeater (mormor köpte den i London på åttiotalet, säger hon), en pampig, kinesisk vas och en judisk, åttaarmad ljusstake. Saker man samlar på sig under ett 93-årigt liv. “Ljusstaken köpte Karin i Israel”. Jag ber att få ta hem en märklig fyrkantig tesked som jag hittar i en låda och mormor blir glad. “Skönt att kunna ge dig något du vill ha”, säger hon.

Jag åker hem ganska nollställd. Jag är inte på gråthumör alls, snarare bara trött. Kommer hem och mår plötsligt illa. Kanske alla transfetter. Eller smaken av annalkande ensamhet. Jag måste lägga mig ned och bara stirra upp i taket en liten stund. Mormor har vant sig vid ensamheten men det har inte jag. Hoppas det inte kommer ta 93 år för mig också bara.