Behind the scenes

Jag var med i radio idag. Jag skulle prata om Angelina Jolies läppar, något jag skrivit om i senaste Bon. (Jag är skönhetsredaktör, trots allt.)

Eftersom jag helt saknar lokalsinne hoppade jag på fyran men i fel riktning, alltså mot söder istället för Radiohuset. Det betyder att jag kom försent till SR så jag fick vara med i programmet Brunchrapporten via mobilen istället, medan jag satt på bussen. En weird känsla.

Ännu konstigare var att jag plötsligt mådde väldigt illa. Kanske över paniken att jag inte skulle hinna till SR i tid? Kanske för att jag sprang maraton till busstationen? Jag vet inte, men plötsligt kände jag att jag behövde kräkas.
På riktigt!
Och detta i direktsänd radio.
“Satan”, tänker jag och kliver av bussen så fort den stannar. “Bara jag inte får någon fråga nu”.

Precis när magmusklerna börjar göra sitt riktar programledaren en fråga till “Caroline Hainer som vi har med oss tillfälligt på telefon!“. Jag får svälja och svälja mellan varje ord jag lyckas få fram.

“Hon har ju gått från att vara en vild och sexig till en nästan (tystnad och sväljning) sexgalen kvinna”

Vad betyder den meningen? Ingenting. Gud, vilka tomma floskler. Allt jag fokuserar på är att inte spy.

“…till att bli den här sensuella mamman”….

Jag hör att jag låter utvecklingsstörd. När frågan går över till någon annan kräks jag direkt bakom busskuren vilket inte rekommenderas.

Sedan hoppar jag på nästa buss, fortfarande med luren tryckt mot örat, springer in i Radiohuset, rusar flämtande in i studion och får på mig lurar och sätter mig i stolen. Det är inte en människa i studion. Jag är själv. Fönstrena är bommade med persienner, jag ser alltså inte ens ljudteknikern. Där sitter jag och flämtar ett tag innan jag blir inkopplad igen och kör min grej. Sen är det klart. Jag åker tillbaka till DN.

Tack för medverkan och hej.