Dra på trissor!

Är det bara jag som blir generad när medelålders människor (jag tror det gäller män i synnerhet) försöker vara fräcka?

Jag kan verkligen inte droppa några namn men jag har, vid tre olika tillfällen, hört tre olika medlålders kulturmän på DN uttrycka sig lite fräckt och vågat. Sådär, chockerande. Ord man inte visste de kunde.

Och jag vill inte alls besväras men jag gör det ändå. Sjunker ned bakom min dator och rodnar. Känner mig som Peggy i Mad Men. En sån min.

Kulturmän i kulturkläder ska väl inte vara fräcka heller? De ska vara intellektuella, förneka köttet och se lockelser som något banalt, något för de svagsinta.

Säger jag och tänker på min bok som i ärlighetens namn är så förvånande fräck (den förvånar mig själv eftersom jag är en ofräck människa, from som ett lamm) att mamma inte kommer att få läsa den. Inte Peter heller (förlåt, Peter). Men jag är ju inte medelålders än. Om jag rappar på och skriver klart den innan jag blir det så klarar jag mig ur knipan.

Bite me!

Vem drömmer inte om en romantisk, blek man som kommer från en tid då karlar var karlar, och som målmedvetet zoomar in sin tilltänkta dam (du) och låter sedan resten av världen försvinna?

Eller, så här då. En man som får dig att känna dig som den enda person som betyder någonting i rummet. Eller i staden. Eller på jorden.

En man som inte kan leva utan dig. Eller, i det här fallet, med dig.

Jag är oerhört förälskad i vampyren Bill. Han förkroppsligar ju precis alla romantiska ideal som någonsin funnits. Och nu uttalar jag mig med akademisk tyngd bakom orden (jag har läst engelsk litteratur på universitetet). Jag retar mig inte lika mycket på hans hår i nacken som vissa andra som argt och upprört anser att han bör klippa sig annars faller serien. Jag kan väl lite grann reta mig på att han uttalar “Sookie” som “Sucki” men annars är han ju Mannen.

Alla romantiska beskrivningar i en och samma. En sån man är halv utan, en som “finns inuti en” (vampyrblod har sina sidor) och en som “känner” hur du känner. Kommunikation utan ord.

Det är ingen som helst konstighet att True Blood har tittare. Jag säger inte att det är Bills förtjänst. Men jag säger att även i detta nu, år 2009, lever den romantiska föreställningen om två själar skapade för varann med oss. Och aldrig har jag sett idén så tydligt som nu.

Idag gick jag med i Facebookgruppen “Bill Campton – I want to do bad things with you”. (Deras felstavning på hans efternamn, inte min).