Lill-lördag

I morgon ska jag se Trubbel i paradiset. Dels för att Vince Vaughn närvarar och säger ett par ord till publiken innan rullen sätts på, och dels för att Kristin Davis är med. Jag gillar Kristin Davis. Jag vill vara hennes vän. Jag har träffat henne. Hon hade Prada-jeans och helt normalstora höfter. Det gladde mig.

Igår var Kennet här. Jag bjöd på pepparkakor. Han sa “Vet du vad som är gott till pepparkakor…”

Jag blev iskall inombords. Jag höjde ett finger och skrek “Nej! Du får inte säga ‘grönmögelost’ “.
Han sa “Det är asgott till” medan han mumsade.

Gud. Beklämmande.

Saken är den att jag har ägnat både tid och kraft till att definiera Verklighetens folk, förstår ni. Jag är fascinerad av uttrycket. Jag tror jag vet vilka de är. Jag försöker greppa.

Jag var inne på att det är de som ser musikalen Cats och sen säger “Gud så duktiga de är, de ser verkligen ut som katter!”.

Jag tänker mig att de släktforskar. Verklighetens folk släktforskar och tycker att det är jätteintressant. Så mycket historia.

Men jag vet inte. De dricker antagligen belgiskt öl också, har gladpack och folie i nedersta kökslådan. Köper en pumpa till Halloween men vet inte riktigt varför och så vidare.

Sen kom jag av mig. Kanske vet jag inte alls vilka de är?

Men då satte M huvudet på spiken: verklighetens folk serverar grönmögelost på pepparkaka, konstaterade han. Ja! Det är precis det de gör! Och säger “Det smakar inte alls som man tror, det är riktigt gott faktiskt”.

Det är verklighetens folk det. Självklart. Så klart! Jag känner dem, de är mig närstående. Jag skulle säga att jag i mångt och mycket tillhör dem. Men grönmögelost på pepparkaka, alltså där sätter jag en gräns.

“Varför det?” säger Kennet. “Det är skitgott ju. Smakar faktiskt inte som man tror”.