Jazzhands

A vision of love

carey

Är Mariah Carey snygg? Nej, jag tycker inte det. Kanske mest för att hon påminner om en bossig och otrevlig tjej i min mellanstadieklass.

Men inte bara därför. För att jag fått intrycket av att hon är jobbig, porrig och divig också. Och jag hatar det där jobbiga ljudet hon gör med sin röst. Inte sjunger, men wailar och tar skyhöga toner. Det ska låta som en lärka säkert.

Hon är definitivt inte snygg i Precious som jag såg idag. Hypen kring SFFs öppningsfilm har inte varit nådig. Men den är bra, Precious. Om tjejen med alla odds mot sig, om en misär och ett liv man glömmer bort finns. Hur ofta kommer jag i kontakt med sexuellt utnyttjade tjejer som lever på soc och väntar sitt andra barn, vid sexton års ålder? Aldrig. Som socialarbetare gör man det betydligt oftare, och det är här Mariah Carey faktiskt imponerar. Hon lyckas bra med att förmedla den där skeptiska uppsynen som hör soc-tanten till. “Jaha, du är här för att tigga pengar”. Men samtidigt en äkta sympati, för det är ganska uppenbart att personen mitt emot henne i det lilla, fula socialkontoret inte mår så bra. Hon lyckas imponerande bra med balansen, Mariah, jag börjar nästan tycka om henne. I alla fall hennes stora, bruna, mandelformade ögon som trött och ledset försöker fatta hur saker hänger ihop.

Sen tänker jag en ytlig tanke: om Mariah Carey kan fula till sig sådär, så finns det tusen kvinnor därute som skulle kunna snygga till sig och se ut som Mariah Carey i full glam om de bara ville. Jag antar att det inte är filmens budskap även om den handlar om att ta kontroll över sitt liv. Men som sagt, jag kommer ju sällan i kontakt med den fruktansvärda misar Precious kallar sitt liv. Och jag är pinsamt och generande tacksam för det. Herregud.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen