It always comes as a surprise

Jag lyssnar på Pet Shop Boys. Det finns något lugnande över Pet Shop Boys. Artiga, väluppfostrade och intellektuella män som sjunger om att det alltid kommer som en överraskning.

Idag är jag lätt melankolisk som om jag skulle resa bort i övermorgon. Min reseångest brukar börja såhär. Men nu är det inte reseångest det är tal om. Ingen ångest alls faktiskt, bara lite melankoli i allmänhet, sånt som människor lidit av i århundraden. Inget konstigt.

Jag ska ha ett F2F ikväll. Filmen heter Outrage. Handlar om amerikansk, snedvriden homopolitik. Efteråt blir det snack med filmens regissör.

Har man “övereaktioner” på någonting eller ens reaktioner som kanske inte står riktigt i proportion till vad som händer så är det något gammalt som det är frågan om, säger min schrink. I det här fallet är det glasklart. Melankolin handlar om förra årets F2F med Wong Kar-Wai som gick myckt bra (tycker jag) men som fick en så sorglig ton när “ingen” var där och dunkade mig i ryggen efteråt. Pappa är död så han är ursäktad. Mamma kunde inte. A drack öl vill jag minnas och M var på jobbmiddag. Så vad kunde jag göra? Och ja, jag är 32 och borde kunna klara mig utan stolt förälder i publiken men hey, vi behöver alla kärlek, eller hur?

Eko från mellanstadiepjäser utan förälder i publiken, uppvisningar med improvisationsteatern och så vidare. Buhuhu, jag vet. Vore detta en film så skulle stråkarna kicka in.

It always comes as a surprise. Att jag ens bryr mig. Att det är en “deal”. Ja, fan, melankolin. Kommer alltid som en överraskning, pojkar. Ni har helt rätt.