Sena nätter

Jag är ingen nattuggla. Jag däckar. Jag blir sömnig runt tio. Jag behöver minst nio timmar. Och jag har aldrig varit road av gå ut-grejen. Jag är inte så bra på det alla gånger, mingla och skit. Och så dricker jag ju inte. Så det finns helt enkelt inte någonting där för mig att hämta för det mesta. Undantagen är naturligtvis underbara.

Är det fel? Är jag onormal som undviker parties så långt det är möjligt? Som inte ser skönheten i att skrika i någons öra, känna nåns alkoholdoftande andedräkt tillbaka och komma hem och lukta rök?
Antagligen.
Jag har förstått att jag tillhör en minoritet. Tro mig, jag har förstått det.
Och alla ni självutnämnda “det står jag för”-nördar kan ju försöka byta plats med mig och se om ni orkar komma med en bortförklaring eller ett nej varenda gång någon får för sig att det skulle vara jättekul att “gå ut” en kväll. Och om ni sen tycker att det är lika kul och lätt att säga “jag är nörd” och lägga till det där numera obligatoriska “och det står jag för” så trycker jag er hand.

Och ensam knalla hem genom stan medan dina vänner står på bardisken/dansar högljutt/diskuterar Idol över en öl utan att tänka “jag är en sån social loser”. Försök.

Men varje gång tanken slår mig tänker jag på Kennet, min vän, och hans bevingade ord: “Vi garvar åt dig bakom din rygg nu, men i slutändan kommer du att leva långt längre än oss andra och du kommer alltid att se femtio år yngre ut.”

Alltid nåt.