Men först frukost…

Sådär ja! Då var man redo för ännu en dag.

Jag döper min förstfödde till Jack!

Jag vet inte varför man visade ett dubbelavsnitt av 24 just ikväll men glad är jag för det. Jag tror det var säsongens bästa två program. Så tycker jag efter varje program, tror jag, men jag undrar om inte de här var exceptionella.

President Taylors otacksamma uppgift, att ständigt tvingas fatta alla beslut, hela tiden med de egna känslorna åsidosatta. Inte sedan President Palmers dagar har vi sett någon förkroppsliga den nobla ämbetesmannen/ämbeteskvinnan så bra. Rakryggat, men ändå varmhjärtat.

Och agent Ortiz (Freddie Prince Jr.) som med sina ärliga ögon återspeglar hela situationens frustration, och även sin egen då det visar sig att han ovetandes låtit sig dras vid näsan. Man känner med honom, det gör man. Och när hans läppar stramar hårt är det nästan så att man hör tändernas gnissel.

Och strebergubbarna i Vita Huset som givetvis vet bättre än Presidenten och ska göra allt på sitt egna sätt, hur många såna har man inte träffat på i sina dagar. “Jaja, chefen…whatever” och sen går de bakom ryggen eftersom hon inte “fattar” vilket det rätta beslutet är. Men det gör de, förstås.
Gubbar med kulmage och nonchalant blick alltså. Så kallat nackskott på dem.

Så många känslor. Tårar, frustration, spänning – allt utom skratt faktiskt – i en enda liten teveshow. Är det inte fantastiskt så säg? Faktumet gör mig rörd. Och det är för jävla synd att det är sista säsongen.