Nej, säger jag. Eller ska jag säga hej?

Nä, men det här går ju inte. Strålande sol ute, jordgubbarna jag äter till frukost smakar bättre än någonsin, tycks det. Och så ska man åka hem? Vad är grejen?
Nä, det här går ju inte.
Och boken då? Förutom sista kapitlet är den klar. Ja, klar.
Klar.
Till skillnad från mig som inte är klar på något sätt (obs! liknelse!)

Dancing with tears in my eyes etc. Sista rapporten från väst.

Det är något visst ändå, med flinka koreanskor som jobbar och smeker ens händer och fötter. En kör händerna, en kör fötterna. Effektivt och snabbt. Sydostasiatisk disciplin.
Det jag gillar bäst i en nagelsalong av LA-kaliber är de uttråkade, vackra, storstadsblondinerna med perfekta highlights och designerhandväskor, som uttråkat pratar i mobilen eller bara stirrar apatiskt framför sig medan de får sina naglar manikyrerade och fina.
Varje gång jag kört en mani/pedi (och det är en upplevelse jag unnar alla) har det också alltid varit ett mamma/dotter-par där som sitter bredvid varann, i varsin mani/pedi-stol och bondar. Även denna gång.

Gillar koreanskorna. De talar i regel inte så bra engelska men är ändå inte rädda för att uttrycka sina synpunkter. Jag valde en, skulle det visa sig, ful rosa färg till handens naglar. Inte alls som jag tänkt mig. Till och med buttra manikyristen påpekade det. “Why you pick thi colo?”

Ja, varför?

Men fot-tjejen påpekade att den röda kulören på tårna var fin i alla fall. Sant.

Idag är jag sentimental (samt stolt över Roni, min glamorösa vän)

Ja, det stämmer. Idag är jag åka hem-sentimental. Allt ser så vackert ut i det kaliforniska solskenet. Allt är glatt, alla människor är snälla.

Träffar Roni på Le Pain Quotidien och äter underbar frukost – brioche med nörktäm (jag behöver proteinet) och mntlemonad. Roni äter en pain au chocolate. Servitrinen frågar om vi vill ha dessert efter vår frukost.
Roni var lite stinslig, hon ska på en filmpremiär ikväll och hade mycket att stå i. Hon har precis fått med två låtar i säsongsfinalen av How I Met Your Mother, som visas 10 maj. Jajamen. Här är en av dem, min favorit.

Promenerar lite i The Bev, köper en dyr tröja eftersom jag har separationsångest. Jag vill inte åka hem. Å andra sidan fyller mormor 95 om ett par dagar och jag kommer tillbaka till LA snart, jag har praktiskt taget pendlat hit i fem års tid nu.

Städar tenorens lägenhet, tvättar tenorens lakan. Går till Whole Foods med tungt hjärta som bara blir tyngre när Omar i kassan småsnackar lite, som vanligt, och frågar om det inte går att säga att MMM Bop låter lite som något av Jackson 5. Jag säger nej.

Indiern med alla tidningar vinkar och skriker “Hej! Var har du hållit hus? Gillar du mig inte längre?” och jag ser Edgar sitta på sin lilla stol, på parkeringen, och äta sin lunch. Jag blir lite ledsen, han ser så ensam ut jämt. Vi vinkar, han ropar “Hej Caroline!”

Ja ni förstår, hur kan man inte bli sentimental en dag som denna? Snart hej då. Jag gillar det inte.