Får you, my love

Plötsligt låg jag ensam på en äng. Det luktade varmt, och något somrigt. Det somriga var nog fårens spillningar i gräset, som spred en varm doft av landsbygd, trygghet och stilla lunk.
Det lilla svarta lammet kom fram, han med vitt runt ögonen och på nosen. Han heter 10094 men jag kallar honom Henry. Han kom fram och hälsade, som vanligt, hans nos var varm. De andra fåren, uppemot hundra stycken, stod längre bort och betade. 10094 är ofta ensam, har jag märkt.
Han la sig ned hos mig, han var varm. Jag strök honom, kliade honom bakom öronen. Men en suck la han sitt lilla huvud i min famn och slöt ögonen medan jag fortsatte att klappa honom. Sen la jag mig också ned, så låg vi där, lammet och jag och lyssnade på fåret som bräkte långt borta, på vindens sus i träd och buskar och på en envis gök som gal sin ensidiga visa.
Henry föddes i våras. Snart ska han dö. Jag tror inte att han vet om det. Jag hoppas att han inte vet så mycket alls, bara att gräs är gott och skugga skönt.
Hans ull är tjock och svart. Jag tänker på vad som ska hända med hans ögon och små horn när han slaktas. Vad gör man med dem? Jag tänker på hans lilla nos, den kommer nog att slängas. Eller mal man den?
Henry suckar belåtet. Vi kramas, han lutar sig mot mig, borrar in sitt ansikte i min famn, mot min hals.

När jag går reser han sig upp och följer efter mig. Han följer mig ända till grinden. Det är bara han och jag där, de andra fåren är borta och betar. Han är ensam. Jag med egentligen. Han tittar på mig när jag går ut genom grinden sen börjar han bräka, det låter som gråt. Han bräker och bräker, skriker och klagar. Sen lommar han iväg mot de andra men stannar halvvägs och rullar ihop sig. Till en ensam, burrig boll.