Någon för en tyst kamp mot mig. Denne någon vill få mig att läsa morgontidningen. Han eller hon sätter fast den på pakethållaren på min cykel som står utanför porten. Ibland svenskan, ibland DN.
Jag vet inte om det är samma person som också släppt ut luften från framhjulet. Men det vore ju logiskt. För då kan jag inte cykla ut på äventyr utan måste stanna kvar i stan och läsa morgontidningen.
Jag blir nojig och tror att det är någon i min närhet, någon som vet att jag är trött på morgontidningar och bara läser månadsmagasin numera, tillsammans med svenska InTouch.
Fast visst, det är väl ett tidningsbud som varje morgon får en tidning över och inte orkar släpa med sig den tillbaka till tidningsstallet, visst. Men varför min cykel?
Är jag helt ute och cyklar när jag tar det personligt?
Like this:
Like Loading...
Related
- Postad 2010-06-22
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: None
Etiketter None
-
Jessica, 10:45 am June 23, 2010:
Möjligtvis vill någon tala om att den vet att du är journalist. Välkommen till the wonderful world of stalking. Jag har haft fyra:
Den förste var ett mysterium till att börja med – rätt vad det var när jag var, typ, fjorton-femton, började det dimpa ner kuvert med foton på mig på olika ställen i stan i vår brevlåda. När mamma berättade för den vänlige fullgubben i lägenheten mitt emot oss satt han flera dagar i sträck på en pinnstol vid sitt dörr-öga och överrumplade en urgammal, darrig liten farbror just som han pulade ner en packe foton i brevinkastet. Fullgubben lovade att jag lätt kunde spöa den skinntorre lille typen själv, vid behov, så då kändes det lugnare. Men efter att han blev påkommen slutade bilderna att komma.
Den andre var en expojkvän, när jag var sjutton. Honom var jag aldrig rädd för, för han var aldrig våldsam – bara iglig. Till slut fick hans syster honom att lägga av.
I min första egna icke-studentrums-lägenhet började sonen i huset mitt emot ringa och berätta för mig saker som visade att han varit över till vårt hus, kollat in mitt namn på dörren och tagit reda på var jag bott förut, namn på familjemedlemmar som delade mitt dåvarande efternamn etc. Jag bad en killkompis tala in mitt telefonsvararmeddelande och letade ny lägenhet så fort jag kunde och hamnade då i ett hus där:
min granne efter ett tag började skriva brev till sig själv från mig, besvara dem och tejpa upp utbytet i trapphuset. Lustigt nog hade båda korrespondenterna samma handstil och återkommande stavfel. Han riggade även upp en webcam i sitt titthål – eftersom jag var tvungen att passera hans dörr för att komma till min lägenhet – och ringde störningsjouren på mig när jag var bortrest. När jag bad hyresvärden (som såg mina klagomål såsom konflikt “eftersom jag hade så många anmälningar på mig” – moment 22, nån? ) att få byta lägenhet gav de mig en på bottenvåningen i nästa kvarter så att han han kunde stå i rabatten och glo in i mitt kök, något han gärna gjorde.
Det var då jag gav upp, gifte mig och flyttade utomlands. Jag är än idag ganska ovillig att lära känna nya människor men, peppar peppar, som gift, medelålders, småtjock och rödhårig så är jag lyckligtvis inte stalkingmaterial i UK. Länge undrade jag hur det kom sig att just jag hade sån maximal otur, men jag har kommit fram till att de flesta kvinnor har en stalker eller två under en livstid, särskilt i perioder då man är ung och/eller lever ensam.
Det är som att det kommer med x-kromosomerna: mens och stalkers är en del av den kvinnliga upplevelsen.
Jag raljerar, men jag är förstås förbannad som fan. Dels på alla jävla män som tycker att de har rätt att göra sig till del av min, och andra ensamboende kvinnors, tillvaro och dels på alla idioter jag stötte på i mina försök att få hjälp med problemet. Polis, hyresvärdar, hyresgästförening – vart jag än har vänt mig har det hanterats som en konflikt istället för ett övergrepp. Jag överdrev. Var jag säker på att jag inte haft en relation med brevmongot? (Nej, och om jag haft det – hade det då varit okej att förfölja mig?) Den ende som någonsin tog mig på allvar, och som verkligen inte hade något ansvar för att lägga sig i, var fyllot-mitt-emot. Heder åt honom. Han vet vem han är även om blommorna han fick har vissnat för länge sen. (Det kändes fel att tacka med vin) Och när han blev i gasen och spelade Mats Rådberg och Rankarna på högsta volym klockan två på morgonen så var det i alla fall inte vi som ringde störningsjouren.
Mitt råd till dig är att engagera de lokala fullgubbarna. (Femtitalister är bäst) De kanske kan förflytta sin verksamhet till en bänk i närheten av din cykel?
-
Jessica, 10:45 am June 23, 2010:
Möjligtvis vill någon tala om att den vet att du är journalist. Välkommen till the wonderful world of stalking. Jag har haft fyra:
Den förste var ett mysterium till att börja med – rätt vad det var när jag var, typ, fjorton-femton, började det dimpa ner kuvert med foton på mig på olika ställen i stan i vår brevlåda. När mamma berättade för den vänlige fullgubben i lägenheten mitt emot oss satt han flera dagar i sträck på en pinnstol vid sitt dörr-öga och överrumplade en urgammal, darrig liten farbror just som han pulade ner en packe foton i brevinkastet. Fullgubben lovade att jag lätt kunde spöa den skinntorre lille typen själv, vid behov, så då kändes det lugnare. Men efter att han blev påkommen slutade bilderna att komma.
Den andre var en expojkvän, när jag var sjutton. Honom var jag aldrig rädd för, för han var aldrig våldsam – bara iglig. Till slut fick hans syster honom att lägga av.
I min första egna icke-studentrums-lägenhet började sonen i huset mitt emot ringa och berätta för mig saker som visade att han varit över till vårt hus, kollat in mitt namn på dörren och tagit reda på var jag bott förut, namn på familjemedlemmar som delade mitt dåvarande efternamn etc. Jag bad en killkompis tala in mitt telefonsvararmeddelande och letade ny lägenhet så fort jag kunde och hamnade då i ett hus där:
min granne efter ett tag började skriva brev till sig själv från mig, besvara dem och tejpa upp utbytet i trapphuset. Lustigt nog hade båda korrespondenterna samma handstil och återkommande stavfel. Han riggade även upp en webcam i sitt titthål – eftersom jag var tvungen att passera hans dörr för att komma till min lägenhet – och ringde störningsjouren på mig när jag var bortrest. När jag bad hyresvärden (som såg mina klagomål såsom konflikt “eftersom jag hade så många anmälningar på mig” – moment 22, nån? ) att få byta lägenhet gav de mig en på bottenvåningen i nästa kvarter så att han han kunde stå i rabatten och glo in i mitt kök, något han gärna gjorde.
Det var då jag gav upp, gifte mig och flyttade utomlands. Jag är än idag ganska ovillig att lära känna nya människor men, peppar peppar, som gift, medelålders, småtjock och rödhårig så är jag lyckligtvis inte stalkingmaterial i UK. Länge undrade jag hur det kom sig att just jag hade sån maximal otur, men jag har kommit fram till att de flesta kvinnor har en stalker eller två under en livstid, särskilt i perioder då man är ung och/eller lever ensam.
Det är som att det kommer med x-kromosomerna: mens och stalkers är en del av den kvinnliga upplevelsen.
Jag raljerar, men jag är förstås förbannad som fan. Dels på alla jävla män som tycker att de har rätt att göra sig till del av min, och andra ensamboende kvinnors, tillvaro och dels på alla idioter jag stötte på i mina försök att få hjälp med problemet. Polis, hyresvärdar, hyresgästförening – vart jag än har vänt mig har det hanterats som en konflikt istället för ett övergrepp. Jag överdrev. Var jag säker på att jag inte haft en relation med brevmongot? (Nej, och om jag haft det – hade det då varit okej att förfölja mig?) Den ende som någonsin tog mig på allvar, och som verkligen inte hade något ansvar för att lägga sig i, var fyllot-mitt-emot. Heder åt honom. Han vet vem han är även om blommorna han fick har vissnat för länge sen. (Det kändes fel att tacka med vin) Och när han blev i gasen och spelade Mats Rådberg och Rankarna på högsta volym klockan två på morgonen så var det i alla fall inte vi som ringde störningsjouren.
Mitt råd till dig är att engagera de lokala fullgubbarna. (Femtitalister är bäst) De kanske kan förflytta sin verksamhet till en bänk i närheten av din cykel?
-
Dinajel, 1:52 pm June 23, 2010:
Om det funnes en kategori på Bloggalan för “Ã…rets kommenterare” (eller “Bloggosfärens klokaste person alla kategorier”) så tror jag vi har en klockren vinnare i Jessica. (Dessutom skulle hon med all sannolikhet bojkotta galan, vilket gör henne till en ännu större vinnare (åtminstone i mina ögon).
-
Dinajel, 1:52 pm June 23, 2010:
Om det funnes en kategori på Bloggalan för “Ã…rets kommenterare” (eller “Bloggosfärens klokaste person alla kategorier”) så tror jag vi har en klockren vinnare i Jessica. (Dessutom skulle hon med all sannolikhet bojkotta galan, vilket gör henne till en ännu större vinnare (åtminstone i mina ögon).
-
Jazzhands, 5:03 pm June 23, 2010:
Håller med ovanstående kommentar. Jessica, du är Jazzhands egen hederskommentatör. Du har en alldeles särskild plats här på sidan. Egentligen borde ditt namn lysa i guld på varje kommentar. Ej ironi, tack för att du finns. Kram.
-
Jazzhands, 5:03 pm June 23, 2010:
Håller med ovanstående kommentar. Jessica, du är Jazzhands egen hederskommentatör. Du har en alldeles särskild plats här på sidan. Egentligen borde ditt namn lysa i guld på varje kommentar. Ej ironi, tack för att du finns. Kram.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments