Jazzhands

Mormor

Mormor har inga vänner kvar i livet. Alla har dött, hon har ingen att ringa.
Synen har blivit sämre med åren och hon har rasat i vikt. Kanske är det en biverkning av alla mediciner hon äter för hjärtat? Hon har börjat skaka också, har svårt att skriva.
Hon fyllde 95 nyligen, i maj. Då blev hon ordentligt uppvaktad, till och med en släkting från Värmland dök upp! Det var trevligt, mormor hade det fint den dagen.
Igår ville hon skicka försenade tackkort. Hon har inte kunnat skicka dem förut eftersom handen darrar så. Jag fick skriva dem, hon fick skriva under med sitt namn. Hon tog tid på sig att skriva de där fyra bokstäverna: “Anna”. Hon darrade, fick flexa med handen mellan varven. Tre kort som skulle skrivas under. Hon började gråta. “Jag kan inte ens skriva mitt namn”. Satta darrande händer för ögonen och grät. Hon skakade. Hon klarade ett kort. Jag pushade, var nästan hård, så det blev två. Handstilen är fortfarande fin men osäker och darrig. Till slut fick hon ned sitt namn på det tredje kortet också. När jag gick därifrån var jag så trött att jag inte kunde gå hem i normal takt utan lunka, ett tungt steg i taget. Kan varit värmen också men jag var helt slut i både kropp och huvud.
Känslan av att vilja bort, inte vilja se infann sig också, det var jobbigt. “Är det jag som ska behöva göra det här? Ta hand om gråtande mormor?” och så skuldkänslan på det, av att ens tycka att det är jobbigt. Man får nog inte tycka det, det är ju fel någonstans att tycka det. Elakt. Snart är det jag själv som sitter där på hemmet och luktar kemikalier och så vidare.
Jag är lite, lite lättad när jag går därifrån och det gör mina steg tunga. Man får inte vara lättad över att lämna.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen