När skämt inte går hem

En gång hade vi en gästföreläsare på universitetet. Han kom från filosofiska institutionen. Han kom in i salen iklädd en vit linnekostym, satte sig på katedern, suckade och la in en prilla snus.

“Tja…”, började han. “Nu undrar väl ni vem jag är och så vidare. Ja, jag heter bla bla och jag forskar vid den filosofiska institutionen. Jag skriver på en avhandling om förnedring…”

Trött suck.

“Nu undrar ni”, fortsätter han slött och trött, “vad som menas med förnedring. Är det kanske en blottad röv upptryckt in någons ansikte…suck…eller är det kanske när man kastar pengar på en kvinna, efter att ha idkat samlag med henne…”

Runt här tittade jag förvirrat upp från mitt anteckningsblock, och tyckte att det började verka lite väl mycket Dolda kameran. Vad säger karln?
Mina anteckningar såg ut såhär: “Förnedring = blottad röv?”

Denna story berättade jag nyligen vid en middag, och räknade med ett gott skratt.
Men istället såg de runt bordet ut som frågetecken. Eh, svettigt och genant insåg jag att den liksom inte “gick hem” hos detta sällskap.
Tystnad.
Då säger en av dem “Jo, men så kan man väl definiera förnedring..”
En annan hakar på försiktigt: “Jo, alltså, jag skulle känna mig oerhört förnedrad om någon kastade pengar efter mig…”
“Ja, sånt får man ju komma överens om innan”
“Eller hur?”

Än en gång: Dolda kameran.
En dag ska jag skriva en boksamling som ska heta “Skämten som inte gick hem”.