Jazzhands

Som väntat

Det finns ingen hejd på hur mycket jag gillar Sofia Coppola.
Det finns heller ingen hejd på hur väntat detta är.

Men hey, så är det.

Idag såg jag Somewhere och märkte att jag redan under förtexterna…
a) satte mig i försvarsposition. Ingen ska få säga något ont om detta, om hur temat är detsamma som i Lost in Translation, om hur saker låter smarta men egentligen kanske inte betyder någonting…INGEN får säga detta om Sofia.
b) skakade på huvudet och tänkte guuuud, om man vore lika cool som Sofia, som väljer ett coolt typsnitt och inte alls det jag trodde hon skulle välja, som har visioner, som väljer assnygga Marc Jacobs-kläder åt Elle Fanning, som tänkt ut hela den här coola historien i huvudet.

Ibland är det tur att jag inte är filmrecensent längre.

Mattias, som också ser filmen, nämner smått att “hon upprepar sig lite” och jag slår till honom med ett paraply. Tänker på hur snygg scenen var, där Elle åker konstskridskor medan hennes pappa tittar på och han liksom ser hur vacker hon är, fast hon är så ung, och hur duktig hon är och hon vet inte det ännu. Och hur han ser sitt eget kött och blod, men ser hur hon är så oförstörd och han så förstörd.

Slår Mattias lite till med paraplyet. Han säger att som filmkritiker måste man vara kritisk. Jag säger att filmkritiker är ett jävla pack posörer.

Etiketter None

  • Malin, 10:28 pm September 21, 2010:

    Ã…h, nu längtar jag jättemycket efter den här filmen. Men får väl vänta en månad till.

  • Malin, 10:28 pm September 21, 2010:

    Ã…h, nu längtar jag jättemycket efter den här filmen. Men får väl vänta en månad till.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen