Jazzhands

Hata inte spelaren, hata spelet

Jag får en fråga om att testa raggningstekniker från en raggningsbok för tjejer. En slags “The Game” för den kvinnliga befolkningen.
Alltså det här med spel.
Jag spelar, han spelar. Som upplagt för en roman. En keff sådan. Jag döper den till Hjärtats spel.
Han spelar på, enligt reglerna från The Game. Diss hit, diss dit och så en stor sombrero på skallen, för att “jag” ska fråga vad han är för crazy kille som har en sombrero på sig ute på “innekrogen” för.

Jag har läst The Rules, som ska vara tjejernas raggningsbibel. Eller, ändå inte, den går mest ut på att bli gift. Man ska inte ringa killen, i stort sett någonsin. Man ska tacka nej till två dejter innan man går med på den tredje.

Och nu tjejernas The Game-variant.

Där står vi sen. Han med sina The Game-manéer, jag med The Rules-ignorans. Han dissar, jag dissar. Let’s call the whole thing off.
Ensamma går vi hem genom stan.
Eller inte. Och så upptäcker vi livet. Och att man måste vara sig själv. Det är det viktigaste!
Jag kallar boken för “Spelare och förlorare”.
Jag vill att Claire Danes spelar mig i filmversionen.

Jag är så trött idag. På spel och skit. Mest skit.

Etiketter None

  • Kristofer, 3:39 pm October 14, 2010:

    Jag vill inte ropa “Först!”, men:
    http://hejkristofer.blogspot.com/2010/10/nu-ar-det-dags-for-brudarna-att-ta-hem.html

  • Kristofer, 3:39 pm October 14, 2010:

    Jag vill inte ropa “Först!”, men:
    http://hejkristofer.blogspot.com/2010/10/nu-ar-det-dags-for-brudarna-att-ta-hem.html

  • Flemming, 3:50 pm October 14, 2010:

    Det jobbiga är ju att om folk tror att man måste spela spel, så spelar de spel. Böcker som The Game marknadsför ju själva spelandet, vilket gör att folk spelar. Det finns ingen direkt betingad biologisk parningsritual (hurra) för människor, utan den är socialt konstruerad. Vi kan alltså i teorin tänka oss att man i ett visst sorts samhälle ökade sin attraktivitet genom att vara så ärlig och snäll som möjligt (vilket man ju faktiskt gör i hyfsad mån också idag, om vi talar om att attrahera vad jag skulle kalla ett bra förhållande). Neil Strauss och de där filurerna bidrar däremot till att skapa ganska kalla och ytliga sociala konventioner.

  • Flemming, 3:50 pm October 14, 2010:

    Det jobbiga är ju att om folk tror att man måste spela spel, så spelar de spel. Böcker som The Game marknadsför ju själva spelandet, vilket gör att folk spelar. Det finns ingen direkt betingad biologisk parningsritual (hurra) för människor, utan den är socialt konstruerad. Vi kan alltså i teorin tänka oss att man i ett visst sorts samhälle ökade sin attraktivitet genom att vara så ärlig och snäll som möjligt (vilket man ju faktiskt gör i hyfsad mån också idag, om vi talar om att attrahera vad jag skulle kalla ett bra förhållande). Neil Strauss och de där filurerna bidrar däremot till att skapa ganska kalla och ytliga sociala konventioner.

  • Caroline, 6:34 pm October 14, 2010:

    Samma men ändå inte, Kristofer. Ändå inte!

  • Caroline, 6:34 pm October 14, 2010:

    Samma men ändå inte, Kristofer. Ändå inte!

  • hojo, 4:11 am October 16, 2010:

    http://imgs.xkcd.com/comics/beautiful_dream.png

  • hojo, 4:11 am October 16, 2010:

    http://imgs.xkcd.com/comics/beautiful_dream.png

  • Nanci, 12:43 am December 27, 2010:

    http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=909&grupp=8617&artikel=2051949
    Radiodokumentär om några vidriga svenska the game-snubbar; jag skrattade så jag grät.

  • Nanci, 12:43 am December 27, 2010:

    http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=909&grupp=8617&artikel=2051949
    Radiodokumentär om några vidriga svenska the game-snubbar; jag skrattade så jag grät.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen