Jazzhands

Ett farväl till mormor

Jag minns hela händelsen. Jag minns bara inte var jag hörde ordet någonstans.

Jag låg i sängen, det var när jag hade mittenrummet i lägenheten så jag måste varit ganska ung. Jag bad till gud om att låta mormor överleva. Jag ville att hon skulle överleva. Snälla, gode gud, gör så att mormor överlever. Jag upprepade det flera gånger.

Jag visste inte då vad ordet betydde, men jag såg det som att man kom till en viss ålder, när det var tänkt att man skulle dö, men så överlevde man och så levde man vidare, troligtvis för all evighet.
Den var min önskan. Jag älskade min mormor. Tanken, och insikten, att hon en dag skulle dö var den läskigaste jag visste. Jag ville göra allt för att förhindra det.

På sätt och vis slog min önskan in. Mormor överlevde. Hon blev svagare och svagare. När hon var 90 orkade hon ännu gå korta sträckor, sakta rullande, med käpp. Sen blev det rollator, sen blev det ingenting.

Hon var envis och vägrade hemhjälp in i det sista. Jag tänkte att den dagen hon inte kan klara sig själv kommer hon att förtvina. Och så blev det. När hon flyttade till ett hem för en och en halv sommar sedan började hon sakta men säkert att försvinna. Idag försvann hon för gott.

Jag pratade med henne igår och hon bad mig komma över. “Jag kommer på fredag” sa jag.
“Gör du verkligen det”, sa mormor och lät glad.
“Ja. I övermorgon kommer jag, på fredag”.
“Jaså i övermorgon”, sa mormor och lät besviken.

Idag tänkte jag hela tiden, från att planet landade, att jag skulle ringa henne. Inte i taxin, det låter för mycket. Inte nu, jag ska äta lunch. Inte nu, jag vill ta en kopp te. Och sen det där samtalet från mamma. Jag visste att hon skulle hälsa på mormor idag. Jag visste att jag en dag skulle ringa henne, eller hon mig, med gråt i rösten. Och idag var den dagen.

De hade satt på henne en blus och kammat hennes hår när jag kom dit, men det såg ändå inte ut som mormor. Inte alls. Jag har sett två döda människor nu, jag har känt på dem, kramat dem, kysste deras panna och gråtit på deras stumma axlar. Mormors var fortfarande varm. Hennes tunna, spröda armar lena. Men ingenting i hennes ansikte sa att det var hon. Det var ett skal, hela hon var ett skal. Någonting saknades i lägenheten, någonting saknades i hennes kropp. Hon fanns ingenstans, hon var bara borta. Jag luktade på hennes hårfäste, där luktade det ännu lite, lite människa. Men hon fanns ingenstans, hon var bara borta. Jag försökte känna efter överallt men jag hittade henne inte och det gjorde mig förtvivlad.

Så mycket gör mig förtvivlad. Någonstans ville hon detta. Hon var färdig nu, det sa hon till mig. Men samtidigt bad hon mig komma, vi skulle ses i morgon. Att jag inte kom när hon bad mig är något man får lära sig leva med.

Etiketter None

Kalas i Köpenhamn

Då var man tillbaka igen, efter ett dygn i Köpenhamn. Jag uppnådde ett av två mål: jag åt chokladwienerbröd. Jag hade också velat äta smörrebröd men det hanns inte med.

Elizabeth Arden fyller hundra år i år vilket är skäl nog för mig att åka till Köpenhamn, bo på flott hotell, festa i ett palats och äta cupcakes. Grattis Elizabeth! Hatten av för dig!

VDn för företaget berättade hur denna dam kom till New York med bara drömmar i bagaget, och en vilja att lyckas. Och för all del, hur smörigt just den delen av talet än var så är det bara hatten av för damen. Jag uppskattar att 80% av västvärldens alla kvinnor i sminkbar ålder känner till hennes Eight Hour Cream, till exempel.

Luktade på nya kändisdofter från samma hus. Britney är inne på sin sjunde nu, tror jag. Hur många Naomi Campbell släppt? Elva!
Detta är verkligen en företeelse som ligger och växer i det fördolda. Mariah Careys dofter heter Lollipop bling och luktar godisaffär. Jag har svårt att se vem som tilltalas av det. Mariah är väl lite för gammal för att fåna sig med godisdofter, och hur gamla är inte hennes fans? Eller har de i regel blivit mödrar tidigt och tvingar sina barn att lyssna till den tjocksmala divan, och köper blingparfymen till dem?
Jag vet faktiskt inte.
Däremot vet jag att jag gillar goodiebags, uppskattar Köpenhamn och älskar att bo på flotta hotell. Så tack igen, födelsedagsbarn!

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen