Jazzhands

Ett farväl till mormor

Jag minns hela händelsen. Jag minns bara inte var jag hörde ordet någonstans.

Jag låg i sängen, det var när jag hade mittenrummet i lägenheten så jag måste varit ganska ung. Jag bad till gud om att låta mormor överleva. Jag ville att hon skulle överleva. Snälla, gode gud, gör så att mormor överlever. Jag upprepade det flera gånger.

Jag visste inte då vad ordet betydde, men jag såg det som att man kom till en viss ålder, när det var tänkt att man skulle dö, men så överlevde man och så levde man vidare, troligtvis för all evighet.
Den var min önskan. Jag älskade min mormor. Tanken, och insikten, att hon en dag skulle dö var den läskigaste jag visste. Jag ville göra allt för att förhindra det.

På sätt och vis slog min önskan in. Mormor överlevde. Hon blev svagare och svagare. När hon var 90 orkade hon ännu gå korta sträckor, sakta rullande, med käpp. Sen blev det rollator, sen blev det ingenting.

Hon var envis och vägrade hemhjälp in i det sista. Jag tänkte att den dagen hon inte kan klara sig själv kommer hon att förtvina. Och så blev det. När hon flyttade till ett hem för en och en halv sommar sedan började hon sakta men säkert att försvinna. Idag försvann hon för gott.

Jag pratade med henne igår och hon bad mig komma över. “Jag kommer på fredag” sa jag.
“Gör du verkligen det”, sa mormor och lät glad.
“Ja. I övermorgon kommer jag, på fredag”.
“Jaså i övermorgon”, sa mormor och lät besviken.

Idag tänkte jag hela tiden, från att planet landade, att jag skulle ringa henne. Inte i taxin, det låter för mycket. Inte nu, jag ska äta lunch. Inte nu, jag vill ta en kopp te. Och sen det där samtalet från mamma. Jag visste att hon skulle hälsa på mormor idag. Jag visste att jag en dag skulle ringa henne, eller hon mig, med gråt i rösten. Och idag var den dagen.

De hade satt på henne en blus och kammat hennes hår när jag kom dit, men det såg ändå inte ut som mormor. Inte alls. Jag har sett två döda människor nu, jag har känt på dem, kramat dem, kysste deras panna och gråtit på deras stumma axlar. Mormors var fortfarande varm. Hennes tunna, spröda armar lena. Men ingenting i hennes ansikte sa att det var hon. Det var ett skal, hela hon var ett skal. Någonting saknades i lägenheten, någonting saknades i hennes kropp. Hon fanns ingenstans, hon var bara borta. Jag luktade på hennes hårfäste, där luktade det ännu lite, lite människa. Men hon fanns ingenstans, hon var bara borta. Jag försökte känna efter överallt men jag hittade henne inte och det gjorde mig förtvivlad.

Så mycket gör mig förtvivlad. Någonstans ville hon detta. Hon var färdig nu, det sa hon till mig. Men samtidigt bad hon mig komma, vi skulle ses i morgon. Att jag inte kom när hon bad mig är något man får lära sig leva med.

Etiketter None

  • Flemming Hummer, 10:21 am November 12, 2010:

    Du har min medkänsla. Att du inte var där spelar ingen roll, så funkar inte livet, du var ju dessutom t.o.m. på väg. Fint skrivet.

  • Flemming Hummer, 10:21 am November 12, 2010:

    Du har min medkänsla. Att du inte var där spelar ingen roll, så funkar inte livet, du var ju dessutom t.o.m. på väg. Fint skrivet.

  • Jessica, 11:17 am November 12, 2010:

    Låt sorgen vara sorg. Att du inte hann dit var sorgligt för _dig_, för att du missade en chans till ett sista möte, men det var inget du har anledning att känna skuld över. Skuld bara skjuter upp sorgen och tar plats i ditt huvud som borde få handla om dig och din mormor och er relation istället. Din mormor visste att du älskade henne. Hon visste att hon var älskad och att hennes nära och kära ville vara hos henne. Alla har inte glädjen att vara älskad ett helt liv.

    Jag beklagar sorgen och jag hoppas att du har stöd omkring dig. Det är er, som måste leva med tomrummet, som det är synd om nu.

  • Jessica, 11:17 am November 12, 2010:

    Låt sorgen vara sorg. Att du inte hann dit var sorgligt för _dig_, för att du missade en chans till ett sista möte, men det var inget du har anledning att känna skuld över. Skuld bara skjuter upp sorgen och tar plats i ditt huvud som borde få handla om dig och din mormor och er relation istället. Din mormor visste att du älskade henne. Hon visste att hon var älskad och att hennes nära och kära ville vara hos henne. Alla har inte glädjen att vara älskad ett helt liv.

    Jag beklagar sorgen och jag hoppas att du har stöd omkring dig. Det är er, som måste leva med tomrummet, som det är synd om nu.

  • Nanci, 1:26 pm November 17, 2010:

    Ta hand om dig. Jag är ledsen att döden är oåterkallerlig, men den är ju nödvändig. Ni var ju cool, du och mormorn, ni visste. Det tyckte jag alltid var så fint.

    Du är nog jättefin i din frisyr.

  • Nanci, 1:26 pm November 17, 2010:

    Ta hand om dig. Jag är ledsen att döden är oåterkallerlig, men den är ju nödvändig. Ni var ju cool, du och mormorn, ni visste. Det tyckte jag alltid var så fint.

    Du är nog jättefin i din frisyr.

  • Jazzhands, 4:27 pm November 17, 2010:

    Så var det. Vi visste.
    Tack för orden.
    Nu blev jag tårögd igen.

  • Jazzhands, 4:27 pm November 17, 2010:

    Så var det. Vi visste.
    Tack för orden.
    Nu blev jag tårögd igen.

  • Stefan, 11:19 am November 24, 2010:

    Varit med om samma sak själv, är en otroligt konstig känsla, mormor ligger där men är inte där längre.

    Du ahr min medkänsla, men som så många sagt, det viktiga är att du haft en fin relation med din mormor, och alla fina minnen

  • Stefan, 11:19 am November 24, 2010:

    Varit med om samma sak själv, är en otroligt konstig känsla, mormor ligger där men är inte där längre.

    Du ahr min medkänsla, men som så många sagt, det viktiga är att du haft en fin relation med din mormor, och alla fina minnen

Add A New Comment!

Programförklaring

Jazzhands är en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan skakar man dem lite lätt. Och ler.

Archives

Recent Comments

 

November 2010
M T W T F S S
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  

 

Blogroll

© Jazzhands

Bloggportalen