Nu i efterhand kanske jag var lite väl hård i min Harry-recension. Men en fyra är lite väl starkt, kan man tänka, om man jämför med att jag till exempel gav Pans Labyrint en fyra. Men så ska man väl inte hålla på, antagligen.

Det är ju mysigt och fint när Ron och Hermione kastar blickar på varandra, och man gillar ju när Dobby kommer in i bild och knasar sig.
Generella observationer: Ron har blivit lite knubbig, särskilt stor om lår och röv. Hermione är sötare än någonsin, men också väldigt, väldigt smal. Harry har hårig och hyfsat tränad bringa.

Nå.

Nu till det mer proffsiga tyckandet: Att ha läst böckerna är ett måste för här går det undan. Men det är nog inget större problem, jag har svårt att se att någon som inte är det minsta bekant med Harry skulle gå och köpa en biljett till den här mastodontrullen. Som vanligt är det mys, animerat och taffligt barnskådespeleri i en fin mix. Tyvärr har det stora, svarta hotet från du-vet-vem vuxit sig så stort att hemtrevliga, fina scener från Hogwarts eller familjens fina stuga är få, och de mörka, kalla, krigiska scenerna desto fler. Synd, eftersom mycket av seriens hjärta ligger i miljön. Men å andra sidan är detta helt logiskt, det måste bli såhär i en sju delar lång episk berättelse som det godas kamp mot det onda.

Men självklart är det två timmar fin Harry-njutning. Är man ett Potter-head så är detta en fest, som alltid. Självklart.

• Postad 2010-11-18
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None