Jazzhands

Mattias Dahlströms schlagerblogg – exklusivt för Jazzhands!

Musikjournalisten Mattias Dahlström har rapporterat från Melodifestivalen för DN de senaste fem åren. I år tar han en paus från den stora morgontidningen och skriver för Jazzhands istället. Exklusivt.

Jag vet inte om ni har märkt det – ni har ju med all rätt haft fullt upp med att knattra “Uselt, SVT!” i kommentarsfälten på kvällsisarnas hemsidor – men det har skett en liten revolution i årets melodifestival.

De senaste fem åren när jag bevakat det folkliga spektaklet för en dagstidning har varje final innehållit ett moment där en någorlunda (i kontexten alltså) ”svår” och ”hipp” artist tolkat det föregående årets vinnarlåt. Gärna genom att dra ned tempot till hälften, spela lite piano eller akustisk gitarr och sjunga ”innerligt”.

Vi är ju inte framme vid årets final än, så SVT kan mycket väl köra det tricket ett varv till. Även om det blir svårare i år eftersom Anna Bergendahls ”This is my life” från i fjol redan från början lät som, well, just en sådan svår-goes-schlager-låt redan från början.

Men i årets deltävlingar har Chrille Björkman och de andra faktiskt vänt på steken. I varje program har Peter Stormares demonproducent stöpt om kända schlagerfejjor och låtit dem ta sig an genrer och låtar de annars förmodligen inte skulle komma i närheten av. Så de senaste två lördagarna har Nanne Grönvall våldfört sig på en Whitney Houston-låt och Christer Sjögren, Sveriges minst androgyne artist, lustmördat Bowies ”Life on mars”. Jag tror han gjorde hela i alla fall, jag pallade inte att se längre än första versen. Caroline, som har en mycket högre toleransnivå för pinsamheter än vad jag har (och eventuellt också har lättare att se det ironiskt roliga i saker) såg hela och säger att det kom in massa nycirkusdansare på scenen efter ett tag också. Hurra.

Varför görs det här då? Jag har inte den blekaste.

Kanske var det Stormares idé och SVT var så kåta på att få in ännu en Hollywoodsvensk i showen att de svalde vad som helst. Kanske räknar SVT med att den svenska tv-publiken efter ”Idol” var så vana vid usla coverversioner att ingen skulle protestera. Kanske var det ett sätt att tacka ett gäng gamla schlagerartister för lång och trogen tjänst, nu när de aldrig mer kommer få chansen i själva tävlingen, för evigt ersatta med Erik Saade-kloner i hopp om att kunna konkurrera ut ukrainska läderlolitor med tio år gammalt eurotechnosväng i Eurovision. Kanske ville de bara ha ett inslag i showen som får de pinsamma artistförhören att kännas som en ganska vettig idé.

Men vi kan väl strunta i varför just nu, strunta i hur den smartness Kristian Luuk ändå försökte föra in i showen totalraserats på bara ett par år, och i stället se framåt? Kolla in i kristallkulan liksom?

För som de flesta ”oväntade” grepp i melodifestivalen så är det när man lärt sig maskineriet bakom inte särskilt svårt att gissa fortsättningen. Så helt enkelt – vad har vi kvar?

Ska vi gissa att Carola sjunger hårdrock ikväll?

Ska vi gissa att någon medlem ur The Poodles eller HEAT (eller E-Type?) gör en söt poplåt nästa helg?

Ska vi gissa att Måns Zelmerlöw tar på sig cowboyhatten och sjunger country i ”Andra chansen”?

Ska vi gissa – kanske hoppas lite till och med – att Kikki Danielsson rappar i finalen? Med keps på sned och överdrivna armrörelser?

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen