Dagen då CK tog över världen

Calvin Klein har aldrig varit blyg för enorma annonskampanjer. När den absolut banbrytande cK One kom på 90-talet var det världens dyraste och världens största globala annonskampanj. Jag är inte helt säker men jag tror att han fortfarande kan ha ledningen.

Nu, idag faktiskt, släpper han nästa bomb nämligen hans mest experimentella och digitala kampanj någonsin. Den involverar över trettio modeller från olika länder, däribland Pixie Geldof, Lara Stone, Alica Dellal i en världsomfattande kampanj utomhus, på nätet, på telefonen, på Facebook…överallt!

Men det är givetvis inte bara kampanjen som är ny – hela konceptet är nytt. Vanligtvis börjar en designer inte med parfymen eller underkläderna, de kommer sen. Först kläder, sen parfym och kanske smink. Calvin Klein gjorde samma sak med cK One – originalet. Först jeans, sen parfym.

Så brukar det fortsätta – en ny kollektion, sen en ny doft.

Men nu, idag alltså, tar den gode CK ett steg i en helt annan riktning och släpper en total livsstilskollektion, ett helhetskoncept rakt av med jeans, underkläder och doft. Allt på en gång alltså.

Är det här verkligen värt att rapportera om, och i så fall varför?

Jo, men det är det faktiskt, tycker jag. För det första är det naturligtvis alltid kul när någon kreatör gör något nytt, och i det här fallet dessutom i en enormt stor skala. Men det som är intressant här, anser jag, är hur parfymen alltså är en del av livsstilen, det är en del av vårkollektionen. Vad säger det om hur vårt användande av doft utvecklats?

Från att ha varit ett lyxelement, en gåva från en man till sin trolovade och sen någonting intimt och personligt skulle detta vara ett exempel på att doften numera är en självklarhet lika stark som till exempel underkläder.

Calvin Klein som varumärke är också värt en notering i sammanhanget. Kan man marknadsföra en doft via Twitter? Kan man förmedla en doftkänsla via Facebook? Jag tycker att det ska bli spännande att se.

Breaking Harry Potter-news!

Dumbledore heter i Norge Humlesnurr, och Gyllene kvicken kallar dom Gyllene snoppen. Hogwarts blir enligt samma logik självklart Galtvort.

Personliga parfymer

Hur vet man vilken parfym som passar ens personlighet? Tycker du man bara ska ta någon man tycker luktar jättegott? Tycker det är svårt att bestämma själv. Önskar att det fanns nån människa man kunde träffa och umgås med en hel dag som sen fick ge förslag på parfymer som passar en. Blir ofta förvånad när jag träffar folk vars parfymer inte passar dom ett dugg. Som till exempel en blyg tyst tjej utan karisma som bär en tung och stark parfym som skriker HEJ HÄR ÄR JAG! Nu kanske jag låter hemsk men du förstår kanske vad jag menar.

Hej!

Ja du, vem bestämmer att en parfym passar ens personlighet egentligen?

Jag tycker att en personal perfume shopper är en bra idé. Jag har själv lekt med tanken att erbjuda mina tjänster. Men det faller lite på att jag tycker att man inte ska spontanköpa en parfym, utan prova doften ett par gånger (låta den sjunka in, självklart), tänka på den och komma fram till när (och om) man kommer att använda den.

Men det är min egen åsikt, ingen vedertagen eller allmän parfymkännarstrategi (så vitt jag vet). Parfym är dyrt, och man vill inte köpa fel, eller köpa en doft som luktade så himla gott i affären, men inte alls lika “rätt” hemma.

Här är i alla fall ett par saker man kan tänka på, som kan underlätta att välja en parfym som passar ens personlighet:

1) Vilka dofter gillar jag?
Låt tankarna vandra fritt här, tänk på alla dofter du tycker om helt spontant. Du kan skriva ned dem om du vill. Kanelbullar, hyacinter, huden efter att man badat i havet, nyklippt gräs…
Kanske ser du ett mönster, kanske upptäcker du att de flesta dofter du skrivit ned är blommiga, somriga dofter. Kanske är det mest dofter som finns i naturen, som trä och gräs. Kolla på din lista om du kan hitta några gemensamma nämnare.

2) Hur är jag?
Det här är det knepiga. Hur skulle du beskriva dig själv? Hur uppfattas du? Är du bubblig, sprallig och stojig? Eller är du en bestämd person, som inte gillar att ta ut svängarna eller komma oförberedd till ett möte. En sån kartläggning kan också ge lite vägledning. En klassisk dam med stil, lojalitet och familjevärden kanske känner sig mer hemma i en Chanel-parfym, medan en ung, äventyrlig tjej som har svårt att sitta still kanske ska ha någon ungdomlig doft, eller en experimentell.

3. När och hur använder jag parfym?
Är man en “special occasions”-person eller en som använder parfym varje dag? Bör också tas med i beräkningen. Gillar jag att ha parfym efter en dusch, innan det är sängdags eller föredrar jag att parfymera mig på morgonen innan jag går till jobbet?

Försök ringa in några pinpoints, och börja leta därifrån. Att hitta sina favoritparfymer kan ta tid. Men det är en del av charmen också.

Foto förstasidan: Ceen Wahren

Styling: Linda Gradin

Modell: Linn A/MIKAs

Ett inlägg om BB

I år var det alltså fler sökande till Big Brother än någonsin tidigare. 7000 ansökningar. Vad betyder detta?

Jag vet faktiskt inte.
Man tror ju lätt att realitytrenden är överspelad, i alla fall BB-trenden. Men icke.

Kanske är det samma mekanismer som med Melodifestivalen – BB är också ett litet mikrosamhälle, som ligger fem år bakom allt annat. Alla “trender” som dyker upp i Melodifestivalen är så galet efter, och likadant är det i BB där man liksom nu, fem år senare, kör med ironiskt stora glasögon, väst och Stureplan.
Stureplan?
Jesus.

Gry Forsell, som jag generellt gillar, är inte heller helt modern när hon presenterar den enda färgade tjejen med ord som “Oprah” och “förort”.

En snubbe som ser ut som kusinen från landet som försökt kopiera storstadsstilen presenterar sig som “sex addict” och säger att han “ligger med tjejer typ fem dar i veckan. De vet vem jag är, men jag bryr mig inte ett skit vilka de är”. Sedan säger han att han hänger med kändisar “som Bingo Rimér” och gör fuck you-tecken. Det är hans mamma som har velat att han skulle söka. Varför? Hon vill väl stänga in honom i ett rum, långt borta från alla andra, i hundra dagar så han slipper göra bort sig så mycket.

Fakta: Nio av tio sökande gör fuck you-tecken och säger “jag har inga hämningar”.
Fakta 2: En mupp är kulturvetare och brukar roa folk med “stradpoesi”. Den stackarn kommer ju tyvärr åka ut först.

Viva nude-beige!

För alla fans av nude-beiga läppar, här kommer en bra grej. Lady Gaga har satt sitt namn på ännu ett Viva Glam-läppstift från MAC, och det är riktigt snyggt, för den som experimenterar med nude lips. (Och jag vet med mesta möjliga säkerhet att många Fifty Scents-läsare gör det).

Gaga-stiftet är krämigt, halvglansigt och beige med drag åt persika, alltså mer hudfärgat än brunt. Ett bra alternativ, tycker jag, till helt naket/hudfärgat. Mer pigment, mer färg.

Som vanligt går pengarna för läppstiftet till MAC Aids Fund, precis som det gör med alla Viva Glam-läppstift.

Att vara parfymbärare

Hur man bär parfym kan tyckas vara den enklaste saken i världen. Det är det också. Om man har några knep i skjortärmen.

Var ska man spreja parfymen?
Det sägs ju att man ska ha parfym på de ställen där man har puls och där man blir lite varm av det pulserande blodet, vilket i sin tur då alltså ska göra att parfymen doftar mer. Jag tror att det är sak samma och hänvisar till Coco Chanels berömda uttalande om att man bör bära sin parfym på de ställen man vill bli kysst istället.

Hur ska man bära en parfym?
Med måtta. Varken för mycket eller för lite. Spreja på lagom avstånd (en armlängd), sikta på hals, décolletage, armar. Undvik kläderna, parfymen blir skev av att hamna på kläderna, den kan komma att lukta syntetiskt och galet då. På kroppen ska parfymen vara, låt den torka innan tröjan åker på.

Tänka på?
Att man använder fler parfymerade produkter än man tror – från handtvål, schampo, balsam, hudlotion, tvål men också diskmedel och deo. Det betyder att din parfym konkurrerar med en hel del andra dofter på din kropp. Så om du vill att din parfym ska framträda ordentligt (och stanna längre på kroppen) så är bästa knepet (förutom att ha så få oparfymerade produkter som möjligt i övrigt) att använda sig av layering.

…vilket är?
Jo, layering är helt enkelt att bära sin parfym i flera lager. De som är hardcore börjar redan i duschen, med en shower gel ur samma serie som favoritparfymen. Kanske en deo. Sen tar man på sig en parfymerad bodylotion i samma serie innan man slutligen sprejar på sig sin parfym.

Blir det inte “lite för mycket”?
Nej. Inte om man använder allt med måtta.

Är det där inte bara ett sätt för parfymtillverkarna att kränga fler produkter?
Både ja och nej. Alla behöver inte en parfymerad shower gel. Men har man en favoritparfym, eller vill man få ut mer av de dyra dropparna är det ett bra komplement. En bodylotion ur samma serie som parfymen förlänger livet på parfymen, alla gånger. Prova själv i en butik, ta lite lotion på handleden och sedan parfym. Ta enbart parfym på den andra. Lukta och jämför efter en halvtimme.

Något annat vi inte vet?
Parfymbärare med torr hy har en tendens att inte dofta lika mycket som de med fetare hy. Det beror på att det finns mindre hudfett och olja för parfymen att binda sig med. Det är också en bra anledning att använda parfymerad bodylotion ur parfymserien. Eller en oparfymerad sådan.

Antikmässan

En farbror har ett bås med gamla vykort. Skokartonger med gamla vykort från golv till tak. De festa är märkta med något geografiskt, som “Hälsningsland” eller “Tyskland 1901-1956” men det finns också “Naket” och “Diverse”.

Jag frågar om han har något med belgiska Kongo.

(Här är det kanske viktigt att förklara en grej. Jag samlar på två saker:
a) saker med en St. Bernardshund som har en tunna runt halsen
b) saker med belgiska Kongo.
Jag har tre saker med hunden, och två med belgiska Kongo)

Han säger javisst och tar fram en kartong. Där finns kanske ett femtiotal vykort, brev och bilder från belgiska Kongo.
Jag blir paff. Matt rentutav.

De kostar lite, mellan 75-100 kronor styck. De är i gott skick men föreställer så märkliga saker. En svartvit flod. En general. Jag hade väntat mig mer tropikhattar och muppiga, äckliga vita män som sätter ned ett spjut eller en bibel under någon palm.

Jag blev perplex. Matt. Jag la undan tio kort, sen fem. Sen tre.
Sen tänkte jag nej. Jag vill fortsätta leta.

Mattias Dahlströms schlagerblogg – exklusivt för Jazzhands!

Musikjournalisten Mattias Dahlström har rapporterat från Melodifestivalen för DN de senaste fem åren. I år tar han en paus från den stora morgontidningen och skriver för Jazzhands istället. Exklusivt.

Jag vet inte om ni har märkt det – ni har ju med all rätt haft fullt upp med att knattra “Uselt, SVT!” i kommentarsfälten på kvällsisarnas hemsidor – men det har skett en liten revolution i årets melodifestival.

De senaste fem åren när jag bevakat det folkliga spektaklet för en dagstidning har varje final innehållit ett moment där en någorlunda (i kontexten alltså) ”svår” och ”hipp” artist tolkat det föregående årets vinnarlåt. Gärna genom att dra ned tempot till hälften, spela lite piano eller akustisk gitarr och sjunga ”innerligt”.

Vi är ju inte framme vid årets final än, så SVT kan mycket väl köra det tricket ett varv till. Även om det blir svårare i år eftersom Anna Bergendahls ”This is my life” från i fjol redan från början lät som, well, just en sådan svår-goes-schlager-låt redan från början.

Men i årets deltävlingar har Chrille Björkman och de andra faktiskt vänt på steken. I varje program har Peter Stormares demonproducent stöpt om kända schlagerfejjor och låtit dem ta sig an genrer och låtar de annars förmodligen inte skulle komma i närheten av. Så de senaste två lördagarna har Nanne Grönvall våldfört sig på en Whitney Houston-låt och Christer Sjögren, Sveriges minst androgyne artist, lustmördat Bowies ”Life on mars”. Jag tror han gjorde hela i alla fall, jag pallade inte att se längre än första versen. Caroline, som har en mycket högre toleransnivå för pinsamheter än vad jag har (och eventuellt också har lättare att se det ironiskt roliga i saker) såg hela och säger att det kom in massa nycirkusdansare på scenen efter ett tag också. Hurra.

Varför görs det här då? Jag har inte den blekaste.

Kanske var det Stormares idé och SVT var så kåta på att få in ännu en Hollywoodsvensk i showen att de svalde vad som helst. Kanske räknar SVT med att den svenska tv-publiken efter ”Idol” var så vana vid usla coverversioner att ingen skulle protestera. Kanske var det ett sätt att tacka ett gäng gamla schlagerartister för lång och trogen tjänst, nu när de aldrig mer kommer få chansen i själva tävlingen, för evigt ersatta med Erik Saade-kloner i hopp om att kunna konkurrera ut ukrainska läderlolitor med tio år gammalt eurotechnosväng i Eurovision. Kanske ville de bara ha ett inslag i showen som får de pinsamma artistförhören att kännas som en ganska vettig idé.

Men vi kan väl strunta i varför just nu, strunta i hur den smartness Kristian Luuk ändå försökte föra in i showen totalraserats på bara ett par år, och i stället se framåt? Kolla in i kristallkulan liksom?

För som de flesta ”oväntade” grepp i melodifestivalen så är det när man lärt sig maskineriet bakom inte särskilt svårt att gissa fortsättningen. Så helt enkelt – vad har vi kvar?

Ska vi gissa att Carola sjunger hårdrock ikväll?

Ska vi gissa att någon medlem ur The Poodles eller HEAT (eller E-Type?) gör en söt poplåt nästa helg?

Ska vi gissa att Måns Zelmerlöw tar på sig cowboyhatten och sjunger country i ”Andra chansen”?

Ska vi gissa – kanske hoppas lite till och med – att Kikki Danielsson rappar i finalen? Med keps på sned och överdrivna armrörelser?

Ge mig grisvarianten, tack!

Middag igår med folk som gör NK Stil (som jag skriver i). Jag kände ingen. Alla var snygga i håret. Idag gick jag och klippte mig. 600 spänn.

Jo, jag kände Pamela som DJ-ade, henne kände jag lite, så jag stod mest och hängde där och försökte samtidigt att inte störa i arbetet.

Fick ont i magen, knaprade piller. Fick sms jag inte fattar vad och om jag ska svara på. Fick ännu mer ont, åt ännu mer piller. Till middagen serverades “varianter på gris”.

Träningsvärk. Gick på ett pass igår på Stockholms Danscenter som hette Willpower & Grace. Jag trodde man skulle lära sig säga nej på nåt snyggt sätt, kanske med hjälp av bra hållning. Icke, Willpower & Grace var det mest krävande aerobicspass jag varit på. Jag fick avbryta efter en halvtimme och ställa mig mot en vägg och hyperventilera en stund.
Träningsvärken idag är inte nådig. Ben och röv.

Hur som helst. Alla var så snyggt klädda på middagen, så snygga i håret. Självsäkra på ett sätt jag bara inte kan vara. Jag går aldrig ut, jag har aldrig lärt mig den sociala grejen, att röra sig obehindrat trots att man inte känner en kotte och alla står i små klungor och dricker färgglada välkomstdrinkar och är snygga i håret, eller har charmiga gluggar mellan tänderna. Någon har fluga.

Ont i magen. Sömntablett. Djup sömn, konstiga drömmar. Vaknar med en lätt oro som bara vuxit under dagen. Ensamhetens klo.

Utmaningen!

Ha! Se här, jag har blivit utmanad (inser jag lite sent omsider). Det är Const som undrar om jag vågar mig på att gissa vad Marie-Louise Ekman bär för parfym. Är det något jag inte backar för så är det en doftutmaning så svaret lyder som följer:

“Marie-Louise är mogen, sexig och lånar sin mans kläder. Hon trivs i bylsiga gubbbyxor och herrskjortor. Tänker mig därför att hon skulle kunna använda en frisk, men kanske lite träig herrcologne, kanske Eau de Guerlain?
Men efter att ha funderat lite är jag helt övertygad om att hon använder Rive Gauche från YSL.
För det första tänker jag mig att hon gillar flaskan, en lite knasig cylinderformad sak i clowniga färger från 1969. Men doften passar henne också, den är unisex (Marie-Louise låter sig banne mig inte definieras!) och doftar ros och citrus men långt ifrån inställsamt. Bergamott och trätoner ser till att den är lite mer krävande än en vanlig blombukett. Precis som Marie-Louise själv”.