Helgen – än så länge

Springer tio minuter på löpbandet. Låter som en astmatiker när jag kliver av. Jag svettas så mycket att jag måste blunda och blinka eftersom det hamnar i ögonen.

Jag tänker på munkar. Jag vill baka och äta munkar, förfina, hitta den perfekta. Det är nästa steg. Jo, det är nästa steg efter franska macarons och annat finlir. Surdegen och tillbaka till något slags enkelhet i hantverket men med den där dyra Cajsa Warg-touchen på det hela. Tänker att det är munkar som gäller. Ekomunkar eller munkar med sofistikerad fyllning. Kanske husmansmunken, med hjortronfyllning? Finaste mjölet, finaste frityroljan. Munk DeLuxe.

Sen torkar jag svetten från ögonen och från munnen. Det rinner överallt. Jag kollar på kaloriräknaren på löpmaskinen. Jag har sprungit bort kanske en tredjedels munk. Ska jag känna uppgivenhet? Jag vet inte. Jag känner ingen uppgivenhet, jag känner yra. Inför tanken på knådandet, hela grejen med att skapa perfektion och sen äta upp den.

Sen tänker jag att herregud, det är precis det här jag är programmerad att tänka eftersom jag bor där jag bor. Jag har gått på det. Jag har gått på det.

Hört på stan

“Nä, jag kör meditationen i iPhonen istället nu”