Mitt mörka jag

Hur narcissistiskt är det inte att skriva en bok?
Se mig, läs mig, hör mig, förstå mig.
Om jag skriver hur jag VERKLIGEN tänker, fast ändå inte, för det är ju fiktion, så kanske du förstår mig och då kanske du kan älska mig – ändå.

Om inte – det var ju bara fiktion, ju.

Sitter på caféet, driver runt i stan, går på gymmet. Tänker på berättelsen om mig själv.

Ibland önskar jag att det vore trettiotalet igen. Gift er och stick with it, sluta vela och “finna sig själv” och skit. Jobba på det för fan, Caroline, alla har sina problem. Uj, uj, uj, jag har issues. Yeah, well, nån måste gå ned i kolgruvan och tjäna pengar så att du kan få mat på bordet liksom. Gör nånting, Hainer! Sluta gnäll!
Allt är så pjåskigt nu.
En kompis berättar att på dotterns dagis har kockarna tidigare jobbat på Yasuragi. Dude, lycka till att servera falukorv hemma sen, till den lilla donnan.
Annat var det när man själv var ung etc. Och då var knappt dyslexi en sjukdom. Allt annat var trams. Trams!
Känslor = trams. “Jag vet inte vad jag vill” = trams. Alf gick på teve. Allt var bra.

Vad är det med mig? Jag vet inte. Idag är jag bara olycklig.

Chariot of fire

Sura granntantens triumf när hon upptäcker att det är HON och inte JAG som har rätt till tvättiden. Alltså DEN MINEN! Som en truts triumferande smirk när den lyckats stjäla en fet pommes frites från ett tjockt barn.

“Det är den 21.a idag, ser du”
“Är det den 21:a idag?” säger jag.
“Det finns en kalender här så du kan se själv”
“Ja, jag ser, jag har tagit fel på datum”
“Ja-a, det har du allt”

Jo, men det är ju klart. Finns ett tillfälle att vara otrevlig och spydig så tar man ju det förstås.
Kärring.

Lyckad nedfrysning av intelligensen

Helgerna har fått en helt annan prägel nu när veckan inramas av kneg. Helgerna blir en ren transportsträcka till veckodagarna. På helgen är man rastlös och något stressad, försöker finna struktur och mening.

Går på bio en fredag. Alltså det ska mycket till att man går och ser Captain America på bio en fredag. Finn tre fel! Jo: fredag, nyss premiär och amerikansk seriefigursaction. Tre av tre fel. Så då får man helt enkelt skylla sig själv när man hamnar framför två kids som är för små för att se Captain America egentligen men som ser den ändå eftersom dagens föräldrar är så slappa.

Där sitter de då, kidsen, och pratar alldeles för högt om handlingen se inte förstår. Jag schhhar två gånger, och vänder mig om och ger onda ögat en gång innan jag vänder mig om igen och säger “Snälla ni, kan ni försöka att vara tysta”.

Hade det varit på min tid, om jag satt i en biograf och blev tillsagd av en vilt främmande tant, så hade jag satt tulon i halsen och skämts fram till gryningen. Men dagens ungdom (observera att alltså mamman till vildbasarna, eller i alla fall någon slags myndig person, satt bredvid dem utan att lyfta ett finger) svarar “Okej, vi kan försöka viska istället”.

Men alltså…är det så här vanliga människor lever? I så fall – påminn mig igen om varför jag borde klippa mig och skaffa ett jobb?

Efter regn kommer solsken etc etc

On a brighter note…så har jag bokat om mitt hotell i LA, hittade ett bättre ställe i Beverly Hills. (Ja, Beverly Hills, var ska jag annars bo – Compton?) Det nya hotellet har gym och pool, vilket det tidigare inte hade. Det nya hotellet ligger några minuter längre bort från allt smaskigt medan det tidigare låg mitt i Pretty Woman-smeten. Men å andra sidan – gym och pool. Nu finns det inga ursäkter för semesterfetman längre. Donutfetman (den bästa av fetmor!). Nej, tvärtom, snart ska jag smidigt glida in i the LA way of life med dagliga löprundor på bandet och ett stilla morgondopp medan näringsidkarna på Rodeo Drive förbereder dagens kommers.

Skratta inte. Livslögnen är den bästa av lögner.

Säsongens första misslyckande

Bilden av nederlaget. Känslan av att komma sexa i säsongens första filmquiz. Pyrrhussegern när jag och Linnéa “vann” den interna striden i laget om huruvida ett visst klipp var från 3000 miles från Graceland eller inte, men som sedan visade sig vara fel.

Nederlag är ordet. Eller om det är misslyckande som är ordet.

Visst, någonstans kan jag vara tacksam för att jag faktiskt inte kan Steve Martins karriär på handens fem fingrar, eller vem som regisserade honom i Snyltgästen (var det Frank Oz?). Men ett nederlag är ett nederlag, det kommer man inte ifrån. Även om Mattias bar världens i särklass bästa tröja (“I’m with stupid”) som han fått av mig. Det är motsatsen till nederlag, det är succé.

En oväntad klapp på axeln

Ibland dyker de upp. Klapparna på axeln. De där oväntade “Men du – bra grej!”. Idag i form av ett mail från ett bokförlag jag helt glömt att jag skickade manus till för ungefär ett år sen (!).

Tunnelbanan ca 11:23

“Man gör ju bara det man vill göra. Egentligen”.

Snubben sitter självsäkert och bredbent på tunnelbanesätet. Hans polare som sitter mittemot ger ett mer blygsamt och osäkert intryck i sin vita polotröja och hoptryckta sittställning.

“Det handlar om vilja”, konstaterar ledaren av de två. “Som jag ser det”.

“Ja”, säger den blyga. “Det gör väl det”

“ALLT handlar om vilja! Man gör bara det man vill göra. Inget annat. Om du jobbar hela dan så är det för att du vill det, ingen kan tvinga dig till det. Du gör det ju för att du nånstans vill det”.

Självsäkra snubben tycks nöjd. Han har kommit på något stort. Han märker det själv, lutar sig lite tillbaka, ännu nöjdare än innan.

“Det är bara vilja. Allting”, säger han. Sen sitter de tysta och begrundar.

Nymodigheter

Har börjat lyssna till på modern musik. Gillar det inte så värst.

Jobb i morgon. Jag gillar mitt jobb men eftersom fredagens arbetsuppgifter bestod av att sitta på KB och bläddra igenom samtliga skvallertidningar från 1997-1998 så kommer ingen arbetsuppgift framöver att te sig lika rolig.

Började helgen med en onyttig brunch. Då kan man lika gärna fortsätta på den inslagna vägen tänkte jag och ägnade lördagen åt choklad och tupplur. Söndagen har kronats med en fet och kolhydratsrik carbonara.

Modedöden

Står på NK och kollar in en ung man i plommonstop och jobbigt nya, vita dyrsneakers . Han har ett fickur i sin västficka.

Fickur.

Jag lägger också märke till en snubbe med Helmut Lang-linne och scarf som glider förbi och låtsas se avslappnad ut. Bakom honom går en ung tjej i ytterst komplicerade skor som ger henne en moderktig stelopererad touch.

Grejen är att modebloggaren The Sartorialist signerar böcker på bokavdelningen. Jag blir nyfiken, dras till katastrofen som flugor till ljuset. Jag bara måste se det här, tänker jag. Jag bara måste.

Och ja, den samling människor som flockats och påfåglas runt den lilla modedomaren kunde inte klätt sig mer ansträngt om så en karikatyrtecknare hade klätt dem.

Alla har samma min av ansträngd nonchalans. Alla har samma min av “den här gamla trasan? Äh, bara nåt jag hittade i garderoben”.

En man har klistermärken på sina jeans.

Hade en karikatyrtecknare varit där hade han lämnat in sin avskedsansökan. Och gråtit.

När ytterligare en dude i hatt och glansig väst ber om ett signerat ex medan hans ögon vädjar SE MIG känner jag att jag sett det jag behöver. Jag visslar lite muntert i rulltrappan ned.

Mer Ulf

Reaktioner på Ulf Brunnbergs sommarprat, ett urval bland kommentarerna på Expressens artikel om förslaget på “manskanal”:

“Jag vill främst se fiske och god krigshistoria”.

“Bra Ulf !,vi män behöver en riktig kanal med motor,Boxning,Thaiboxning ,Ufc m.m. En del gubbar verkar vara lite chockade,lite rädda, över att vi vill ha en egen kanal,feminist tanterna har verkligen skrämt upp dom genom alla åren,usch.Vi måste hjälpa dessa män att TA kommandot över fjärrkontrollen,snart har vi vår kanal .Feminist tanterna kan ju forsätta å sitta och drömma och diskutera deras världs revolution,som aldrig kommer att inträffa”

“Kör hårt Brunnberg. Själv är jag helt less på allt kvinnligt snatter i SR, där alla låter likadant”

“Jag håller helt med Brunnberg! Det har blivit för mycket mesiga manskärringar i tv som låter sig bli påtrampade och sedan alla dessa amerikanska gayprogrammen gör ju sitt för att förnedra den maskulina mannen”

och – med hjälp från en trogen Jazz-läsare:

“Och snygga, helst kvinnliga programmledare ist för käringar som slutat bry sig för sitt utseende för typ 20 år sedan…”

“Tänk att få slippa se och höra en 55-årig halvfet kärring, kortklippt rödhårig, stora glasögon från 1974 – bara gnälla över män och kräva feminismen varje sekund!
Det är för mycket focus på dom lata o bortskämda svenska kvinnorna”.

“Och ni som tror att det är så j*vla lätt att vara man – lyssna ordentligt på texten till Eric Amarillo – Om Sanningen Ska Fram… Där ser ni alla de villkor som måste uppfyllas för något så enkelt som umgänge.”