Jazzhands

Verklighetens folk

Jag är på ‘first name basis’ med hotellets chaufförer nu, Angel och Francis. De kör mig till The Grove, de hämtar mig när jag ringer. Jag bad Angel köra mig till ett bra frukostställe och det gjorde han. Jack and Jills, där de amerikanska pannkakorna är fluffiga som luft och sirapen len som nektar.
Jag ger dem dricks såklart, nån dollar per körning. Sticker den i handen på dem medan vi har ögonkontakt. Som om händerna levde sitt eget smutsiga liv i smyg.
Idag gick jag en jättepromenad från Robertson till Beverly Center till The Grove. Jag gick långsamt, jag är sjukt trött i benen. Skulle säga att det tog en timme. Plus tiden jag tillbringade i diverse affärer på vägen, i BC och på The Grove. Slut ringde jag Francis från Whole Foods och bad honom hämta mig. Eftersom det är knepigt med trafiken runt The Grove så föreslog han att jag kunde vänta på andra sidan gatan. Alltså den knasiga känslan när en Rolls Royce plockar upp en utanför K-Mart, har ni känt den nån gång? Det har jag. Och den bara växte när Francis berättade sin professionella historia, vilka hotell han jobbat för tidigare och att han numera bara lever på dricksen han får, ingen timlön. Helvete! Och jag som gett honom EN DOLLAR för varje resa! Gav honom tre den här gången och kommer ge honom tio i morgon. Än en gång: den känslan…

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen