Jazzhands

Den där sekunden

På Century City mall drabbas jag av ett plötsligt vemod. Det är 35 grader ute, jag försöker hålla mig i skuggan. Century City är en rätt så trist mall, det är mest designkläder och konstigt tonårsmode. Jag visste det redan innan jag bad Angel köra mig hit men jag tänkte att det finns i alla fall en Borders där, jag skulle kunna kolla upp någonting att läsa nu när jag läst ut den där Miss Wyoming.

Men Borders är stängt. Man har öppnat nåt cupcakeställe. Jag tror inte att det är därför jag blir vemodig men jag blir plötsligt svag i benen och lätt tårögd där någonstans. Jag måste sätta mig.

Främsta skälet till att åka till Century City är ändå deras food court. Där finns en liten Coral Tree-hörna där jag beställer Moroccan Mint Latte som jag längtat efter. Jag tänker på häromdagen när jag åt en sundae på frozen yougurt-stället på South Beverly Drive. Jag var glad. Det var vackert ute, glassen var så god och gatan så färgglad med alla fejkfranska caféer och små klädesboutiquer. Allt känns som en kuliss bara man vill och bara man ser, tänkte jag. Ungefär som i New York.

En farbror med ryggsäck och alldeles för stora glasögon stannade till och frågade mig om vägen. Det är den tredje personen på en vecka som frågar om vägen och jag har kunnat hjälpa dem allihop. Det gjorde mig ännu gladare. “Får man slå sig ned”, säger farbrorn. Jag tvekar men säger visst…Han slår sig ned, babblar på, pratar om inte vet jag, pengar. Säger att han har pengar men ogillar att vräka, det är därför han liksom har ryggsäck och piké, säger han. Ogillar att vräka. Vill inte visa att han har stash. Han frågar vad jag jobbar med. Jag tvekar men säger att jag är journalist. Jag hade kunnat ljuga, men jag dröjde en sekund för länge vid beslutet så det fick bli sanningen.

Hur som helst, jag vet hur det här ska sluta och jag gillar det inte. Mycket riktigt så frågar han om han kan “få ringa mig” och jag säger nej. Han stannar kvar, tar av sig glasögonen. “Jag är singel”, säger han. “Är det säkert att vi inte kan ses och prata vidare?” Jag säger att det är säkert, är jag rädd.

Det känns som ett svek det där. Jag ville ju inte ens att han skulle sätta sig ned. Och så gör han det och så kommer frågan och så känner jag hur hela kroppen blir stel och när han går känner jag obehag och min glass är alldeles smält. Ett svek.

Men det är inte därför jag blir vemodig i shoppingcentret. Men jag tänker på svek, det gör jag. På hur jag ändå aldrig haft en bästa vän någon gång och hur jag tror att jag är generös och trevlig när jag egentligen bara borde säga nej, det är ärligare. Jag tar alldeles för stora klunkar ur min underbart krämiga Moroccan Mint Latte och börjar hosta.

 

 

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen