Hemma

Nu kommer de. Först försiktigt och sen mer direkt. De vill veta om Homeland är det Nya 24. Vissa frågar artigt och med respekt (“Jag vill ju inte svära i kyrkan men…som rara M säger). Andra mer oförskämt rakt på (“Homeland är bättre än 24, eller hur?”).

Whatever.

Låt oss först och främst konstatera att Homeland är asbra. Claire Danes som labil men jobbknarkande CIA-agent lallar mellan trovärdigt hård och jobbigt nipprig. Damian Lewis som marinsoldaten som may or may not be terrorist är lika snygg som han är Michael Keaton-läskig.

Men på frågan om Homeland är Den Nya 24 svarar jag, som privatperson, inofficiellt 24-språkrör och ordförande i svenska 24-klubben, att Homeland framför allt är det nya Game of Thrones.

Jaja, visst finns likheterna med moles och krig mot terrorism och men vänta nu, vem är egentligen vän och vem är fiende? Jaja. Men 24 är så mycket formatet och det saknas ju, naturligtvis, samt tidsaspekten. Så riktigt så nära kommer vi ändå aldrig. Terrorister och verklighetsreferenser till trots. Vi borde därför, mina vänner, lägga ned den här fixeringen vid att jämföra med 24. Sluta med det nu. Det kommer aldrig finnas en ny Jack. Tro mig, jag har tänkt den önsketanken många gånger men svaret är nej.

Homeland är mycket, mycket bra, det kanske vi kan nöja oss med. Tempot är ypperligt – aldrig pumpande, flåsande utan bara stigande. Man använder inga cliffhangerknep eller övertydligheter (“Så du menar att…”). Karaktärerna får tid att utvecklas, alla får visa upp sig i 360 grader.
Och svaret på frågan Vem skulle spela dig i filmen om ditt liv har för min del alltid varit “Claire Danes”, för övrigt. Jag har aldrig sett någon anledning att ändra mig, och tänker sannerligen inte göra det nu heller.

Men Homeland är det nya Game of Thrones. Eller nej, det är det ju inte. Det är inte det nya någonting. Men för mig är likheten till GoT närmare, eftersom jag reagerade på precis samma sätt när jag såg första avsnittet. Nämligen med att se alla de andra avsnitten inom loppet av två dygn och sedan gråta för att det var över. Det finns andra likheter också, nämligen det djupa karaktärsgalleriet, maktspelet och den köttsliga lustan. Och, givetvis, det faktumet att alla galningar på Weird Science är som tokiga i den.