Dagen efter födelsedagen, dagen före födelsedagsbjudningen. Limbo, med andra ord. Födelsedagslimbo.

Funderade på att gå och springa men bestämde mig för att göra den totala motsatsen istället och baka munkar. Den glänsande Kitchen Aid-en som står som ett monument över mitt ensamhushåll av medelklassmått. Det är något så fantastisk förljuget över den. En femtiotalsrelik, den lyckliga hemmafrun och så vidare. Vad gör den i mitt kök? Samma sak, förstås. Under den inramade autografen från Nigella Lawson står den och signalerar den totala hushållslyckan. Tvåsamhet är så överskattat, jag kan äta lagrad pecorino när jag vill. Gud så skönt det är att kunna äta lagrad pecorino när jag vill utan att behöva ta hänsyn till nån annan. Och så vidare.

Ibland känner jag ju så. På riktigt.

I morse till exempel. När jag spelar Chris Isaaks julskiva jättehögt, äter nötter och kollar hur Kitchen Aid-en jobbar så fint, bara för mig. vad kan vara bättre än detta?

Jo, morgondagen. Den stundande morgondagen, med födelsedagsbjudning och folk. Morgondagen, då jag får allt detta igen fast utan att vara ensam.

• Postad 2011-12-03
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None