Jazzhands

Blå timmen

Jag vet, det börjar bli tjatigt. Jag borde inte. Jag är så medveten om hur gammal den här historien är att jag betalar 1200 kr i timmen för att en kbt-terapeut ska lyssna till den istället för att jag ska besvära andra med den.

Och ändå kör jag på. Här och nu. Igen.
Ja, igen.

Historien om de som lämnar och den som blir lämnad, alltså. Om den blå timmens ensamhet. Himlen som är extra tung så här kring jul då allting blir spegelvänt. Då de som inte är kvar märks tydligare än de som är här. Smärtan blir större än friden. Ensamheten större än gemenskapen.

Det är så här det känns alltså. Som en brännhet tyngd över bröstet. Som ett borrande surr i huvudet och bakom ögonen. Det är så här akut ensamhet känns. Den känns som sorg. Är det sorg? Jag noterar det. Drar mössan över öronen och tvättar nya glasögonglasen med tröjan. De har blivit alldeles mascarafläckiga. Det är så här det känns. Borde jag inte sluta känna så här någon gång? Borde inte känslorna vara lika trötta på sig själva som jag är på dem och bara lämna mig ifred?

Jag går hem och försöker att döda dem. Först med samtal, resonerande. Men det går inte för jag gråter så mycket att jag måste släcka i lägenheten när jag sätter mig vid köksbordet och begraver ansiktet i händerna. Jag släcker för att jag inte vill att grannarna tvärs över gatan ska se. De har tänt julljusstake och allt, jag ser dem pyssla i köket. De ska få ha sitt julpyssel ifred såklart.

Sen ringer jag kbt-terapeuten. Ursäktar mig för att jag ringer dagen innan julafton och allt. Det är det säkert många som gör, säger jag.

Det är sorg, säger han.
Så här känns smärta och ensamhet och det är inte mycket att göra åt. Härda ut, sörj det som aldrig var, sörj det som kunde blivit och sörj det som var. Det är inget farligt, det kommer att gå över.

Just så säger han faktiskt. Det kommer att gå över.

Det känns dubbelt att höra någon man betalar stora pengar till säga “det går över”. Men samtidigt är det ju en tröst för tigerhjärtan. Det är inte den mest tröstande tanken när den blå himlen sänker sig ensamma, kvävande och pressande ljus över mig som en bedövande madrass. Men vilken är den mest tröstande tanken? Vilken skulle den kunna vara? Jag har letat efter den länge.

Nej, det funkar inte. Jag ger upp och tar tabletter. Terapeuten ringer och säger att jag måste acceptera de här känslorna. Han använder ordet “sörja” igen. Han säger att det är okej, det är inget misslyckande. Tabletter kan man ta till ibland också, när det behövs. “Tänk att du tar lite medicin för lite allergi bara” säger han i vad jag föreställer mig som “mitt i julstöket”.

Jag domnar bort. Huvudvärken dunkar, ögonlocken svider. Mascara i ögonen, jag försöker torka bort. Det är så jävla dumt det här. Så onödigt. Det här är en del av mig jag vill skära bort. “A skin too few” hette den där dokumentären om Nick Drake. Jag vill bända bort den där pressande, tryckande känslan över bröstet. Sätt dig upp mer ordentligt, luta dig tillbaka, försöker terapeuten. Kan du andas lättare då?
Jo, kanske lite.

Jag fortsätter att domna bort. Det här är så dumt. Så onödigt och dumt. Hur många andra håller på så här?
Så jävla dumt.
Tar en sömntablett och säger hej då till den här dagen. Löftet om att det går över känns långt bort men trots allt inte omöjligt. Det här är en dag bland alla andra dagar. En helg bland alla andra helger. Kanske är den här känslan bara en av alla andra känslor? I så fall är den också förbi i morgon.

Etiketter None

  • Sara, 10:23 pm December 23, 2011:

    <3

  • P.F, 3:50 pm December 24, 2011:

    Livet suger, speciellt så här års. Önskar jag hade något annat att komma med än klyschor, men det har jag inte. Jag hoppas du mår bättre och kan tröstas av tanken att någonstans därute finns det någon som just nu hoppas att du mår bättre.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen