Skinny stuff

Provar Levi’s Curve ID-jeans (gillar Levi’s Curve ID-jeans). Får hjälp av en dude som mäter midjan och höfterna och konstaterar att jag är “demi bold”. Jag får ett par byxor han tycker jag ska prova. Men på väg in till provrummet hindras jag av en annan krallig, tatuerad Levi’s-dude  som säger “nä nä nä” och ger mig en annan storlek som han uppskattar bara genom ett ögonmått.

Byxorna han ger mig passar precis i storleken. Color me imponerad. Han själv är bara “Ja, de där satt ju bra?”.

Dock är de byxor han gett mig “skinny fit” och jag gör helt enkelt inte skinny även om de är mjuka som ett par mjukisbrallor och allt. I don’t do skinny, mister. Han frågar, uppriktigt “varför då?” och håller sen en liten skön utläggning om att det är en vanesak, att skinny är skönt på sommaren (“till ett par sandaler”).

Jag säger att vi som har kurvor kan tycka att det är lite jobbigt med skinny. Då säger han att har man kurvor är det liksom bara ut med bröstet och rumpan och visa upp sig, inget mer med det. Han ser antagligen min roade/skräckslagna min och tillägger det fantastiskt opedagogiska “tjejer är så rädda för att vi ska kolla på låren, att det liksom bara blir lår i skinnyjeansen, men så är det ju inte, det är ju rumpan som ska fram!”.

Det opedagogiska i “Vi kollar inte på dina feta lår, vi kollar in ditt ass” är så bra att jag bestämmer mig för att köra på skinny jeans, trots allt. Jag måste ge honom full cred. Han är min nya idol, kanske eventuellt min nya andliga ledare.