Halvvägs

Halvvägs.

Halva vistelsen. Halva boken.
Typ.

Bröt mot allt och hoppade in i bilen med Shiela och Roni och drog till Palm Springs över en dag. To hell with it. Har aldrig sett ett sådant koncentrerat av “gays and grays” som där.

Ett underbart ställe att bo på dock, om man är 60+ och lagd åt traditionellt pensionärsleverna på Californien-vis. Ett sömnigt, stilla och behagligt tempo. Att få middagsbord till fem, sex är svårt. Då ska alla panchon äta. Alla butiker stänger fem, då tycker seniorerna ändå att det är kväll.

Att få ett bord till sju, halvåtta däremot går utmärkt. Vi åt på Melvyn’s, ett av Frank Sinatras gamla favorithak. Jag valde det och är glad över mitt val. Ingen servitör under 50, inga gäster under 60 förutom vi. Vi fick därför heta “flickorna” hela kvällen. Ägaren kom till och med och hälsade och berättade lite sköna stories på våg begäran, bland annat om hur han jagade iväg Steve McQueen på öppningsdagen. Han, ägaren, kände inte igen Bullit-stjärnan eftersom han, Steve McQueen, kom dit på motorcykel och hade motorcykelkläder på sig, vilket ju bröt mot allt vad dresscode heter.

Menyn var också härligt pancho med sköna retrorätter som Steak Diane och flamberade bananer. Vi frågade hur ofta de ändrade sina rätter på menyn. Inte ofta, var svaret. Inte ofta.

Den Största Burgaren

Här är den. Den största burgaren. Åt på 25 Degrees, en skön diner/bar/restaurang på Roosevelt Hotel. Fatta stor! Sheilas brugare, med bacon och gorgonzola, är en behaglig hjärtattack waiting to happen.

Efter maten (jag var tvungen att äta fries och en milkshake också. Varför? Därför) utforskade vi det anrika hotellet, jag och Sheila. Vi hittade The Spare Room, en gömd liten bar där allt går i mörkt trä, där man dricker klassiska cocktails och spelar sällskapsspel som backgammon. Bland alla chesterfieldsoffor fanns också en bowlingbana, vilket är vansinnigt classy.

Och WHOA! Update! Jazzläsaren Victoria uppmärksammar mig på denna video som ju förklarar allting. Yes, jag var där! Massor av skäggiga män, en av dem kan mycket väl varit Jon Hamm. Eller Pete Campbell som civil.

Tillbaka till framtiden

OMG, vilken god macka!

Är tillbaka på mammas gata. Eller tenorens gamla gata i Brentwood där jag bodde i fyra månader 2010. Tillbaka i de välbekanta kvarteren omkring Darlington Ave (snyggaste gatunamnet, hands down). Ah, älskade Brentwood!

Besöker Coral Tree det första jag gör och äter en av deras mackor med relativt gott samvete. Relativt. Planerar att kryssa över till det andra stamhaket Tavern om en stund för lite guilty pleasure som stavas chocolate chip cookie. Bara det att man kan välja mellan crunchy eller chewy. Ja, men ni fattar.

Det kommer att ske med mindre gott samvete men extra njutning.

Solig dag i övrigt, på bussen hit hojtade en dude någonting i sin telefon, jag fattade inte att det var till mig. Förlåt?
“Jag sa att du är väldigt vacker”
“Tack så mycket”, sa jag och kunde mycket väl tagit åt mig av komplimangen om han inte i samma sekund pekade på mannen på sätet mitt emot och hojtade “Dude, är det där körsbär eller äpplen”. Fingret mot hans mönstrade strumpor.
“Uhm, det är äpplen”.
“En kille mitt emot mig har strumpor med äpplen på”, säger duden till sin vän i telefon vilket givetvis försvårar för mig att ta hans komplimang på allvar.

Brentwood har inte ändrats. Man är borta i typ två år och tycker att det var en absolut evighet sedan och “tiden stått stilla” och så vidare men i det stora är det ju ingen tid alls, naturligtvis. Vilket gör att det känns som om jag aldrig flyttat härifrån. Inte helt och hållet.

Pizzans pris

Å ena sidan pizza till middag.

Å andra sidan det kanske bästa kapitlet i hela boken, i alla fall hittills. Klart. Jag vill inte verka som värsta Guillou (en kompis som intervjuat honom säger att Guillou blev så rörd av handlingen i sin egen roman att han började gråta när han skulle återberätta den) men jag är rörd till tårar över den bitterljuva lilla historia jag nu satt på pränt.

Cue den här låten.

Gränsen, fast med extra ost

Det ultimata. Det måste ju vara att beställa pizza till hotellrummet. Skapa sin egen, välja crust och toppings online, och sedan höra knack på dörren. Sticka några dollars i näven på delivery guy och sen ta en liten tugga av himlen.

Allvarligt.

Hotellvistelse med pizza delivery, jag lever drömmen.
Förutom att drömmen också involverar ont i fötterna (mer runtknallande idag, denna gång längs antikaffärgatan La Brea) och latent stress. Kapitel ska skickas till lektörer och så vidare. Skriv på, skriv på. ÖKA!

Ändå: Claire Danes i rollen som mig i filmversionen, vad tycks? Tidsfråga bara om vilket produktionsbolag som nappar på optionerna. Kommer ändå yrka att jag är med på castingen.

Betraktaren betraktad

Jag har lärt mig den hårda vägen att man faktiskt inte kan skriva åtta timmar om dagen. I alla fall inte roman och en och annan artikel. Samtidigt, parallellt.

Tveksamt om man ens kan skriva någonting åtta timmar om dagen, som i slutändan blir bra.

Jag har lärt mig den hårda vägen, som sagt. Gick ut stenhårt och har sedan, de två senaste kvällarna, varit totaldäckad. Försenad jetlag? Vad det än är så hindrar det mig från att racerskriva.

Så idag tog jag paus från det hela, eller så mycket paus jag i rimlighetens namn kan tillåtas att ta, jag skrev i kanske en timme i morse och en timme på eftermiddagen. Däremellan tog jag bussen till Santa Monica och gick omkring där i en behaglig trance i flera timmar. Ah, vinden från havet, den som rufsar om i håret och smeker benen så fint.

Stannade vid Farmers på vägen hem och köpte jordgubbar, hallon och blåbär. Writer’s food.

Och nu: den blå California-timmen. Ljudet av sprinklers som kickar igång, doften av varm sommarluft och de där vita, starka blommorna som är nästan som jasmin. Har jag sagt att jag älskar att vara här?

Kvällen, natten, dagen

Okej, jag ska bara ta en liten lur innan middagen tänker jag, somnar och vaknar sju timmar senare. Vid midnatt. Med kläderna på.

Går upp, borstar tänderna, tar av mig jeansen och kryper ned igen. Sover till morgonen. Drömmer att jag skriver en artikel som börjar med “Döm om min förvåning när prästen ber mig kolla ett YouTube-klipp”.

Äter keff hotellfrukost (bagel) och går ut med datorn under armen. Ser världens kanske fetaste människa, i alla fall topp tio. Hon sitter på en slags soffa i Beverly Center, bakifrån liknar hon en saccosäck. jag inser att jag sett något helt amazing, ett av världens underverk. Hur hon kan gå är ett mysterium, alltså hon är lika stor som mamman i Gilbert Grape och hon kunde ju knappt resa sig. Sen gick hon upp för en trappa och dog av hjärtattack, om jag inte minns fel.

Jag minns för övrigt när jag var sjutton och blev vegetarian, något min mamma bekämpade bland annat genom att säga “Man blir inte smalare av att vara vegetarian, snarare tvärtom. Vill du bli som Babben Larsson? Vill du bli som mamman i Gilbert Grape?”.

Jag blev inte som mamman i Gilbert Grape. Kankse som Babben, men inte som mamman i Gilbert Grape.

Scener från utanför en food truck, del två

“Vad skriver du om”, frågan duden som min gamla värdmamma (bless her!) med all säkerhet skulle karaktäriserat som en stoner. En dropout. Fräknar, lite för långt hår i 2010-talets version av Beatles-frisyr.

“Film och nöje mest, kan man väl säga”, svarar jag torrt.
“Cool. Jag ser aldrig på film, jag orkar inte”.
“Well…”.
“Så du är journalist alltså? Min pappa är journalist och han pratar bara om massa saker jag inte är intresserad av hela tiden typ mord och våldtäkt. Min mamma är vakt på ett fängelse så hon pratar också om mord och våldtäkt hela tiden och jag är typ inte intresserad, man”.
“Well…”.
“Det du skriver om verkar coolare”.
“Kanske”.
“Men jag kan inte se film, man, jag gillar liksom inte att sitta ned. Eller vara still. Jag var börsmäklare förut, man, det var cool. Det borde finnas biografer där man fick stå upp och kolla på filmen, stå upp och knalla omkring”.
“Det borde det”.
“Yeah…Trevligt att prata med dig, jag måste kila”.
“Hej då!”.
“Hej då!”.

Scener från utanför en food truck, del ett

Står och väntar på min ostburgare som jag beställt från en av alla food trucks som står uppradade längs Wilshire. En spattig dude i svart tröja med “LA Fitness”-logo på står bredvid och väntar på sin beställning.
“Hey, vill du ha ett gratis veckopass till LA Fitness”, frågar han.
“Vad är haken”, frågar jag.
“Ingen hake”.
“Såklart det finns en hake”.
“Du måste fylla i lite papper. Jag jobbar just nu egentligen. Men jag var hungrig. Jag borde jobba så…”.
“…så du frågade mig om ett gratispass? Well, då jobbar du ju faktiskt”.
“Ja, exakt. Så vill du ha ett gratispass?”
“Okej, om jag inte behöver binda upp mig på något”.
“Nej, du behöver bara komma med och skriva på ett papper. Eller förresten, jag kan rusa in och hämta pappret åt dig…”.

Så nu har jag ingen ursäkt. I morgon blir det löpbandet.

…och då sa moy’eln…

Middag med Rs familj. De har en stående bokning på en italiensk finrestaurang mitt i The Bev. Halv åtta varje fredag. Samma bord. Alltså, det är vad jag kallar klass.
Jag har varit med som deras gäst flera gånger och varenda gång har ägaren kommit förbi, ryggdunkat lite och frågat om allting smakar bra. Klass även det.
Rs pappa var på gott humör och berättade ett skönt judeskämt i typ tre delar som R och hennes bror Dan redan innan varnade för att det kanske inte skulle funka så bra översatt från hebreiska. Skämtet, som jag inte är säker på att jag fattade, började med “Okej, så en moy’el ska pensionera sig…” vilket räcker gott och väl för mig. Det blir inte bättre än så.
Jag blev jätteglad över att faktiskt kunna ett judiskt ord så jag gjorde en big deal av att säga att jag vet vad moy’el är. Vad är det då, sa Rs pappa.
Jobbig sits. Jag gjorde en saxgest med fingrarna och fick godkänt. Puh.

Rs farsa har annars en skön grej med att han har en uppsättning av tre jokes han tycker är asfestliga och gärna berättar med inledningen “Okej, skämt nummer ett…” och “Okej, skämt nummer två…”.

En underbar kväll, med andra ord.