Jazzhands

Är vi framme än?

Oh! Det var länge sedan jag var här. Alltså, fullpoppad med sömnpiller och med en stark drift att skriva ett Jazzhandsinlägg. Länge sedan! Men goddag mitt kära opium, vi möts igen. Vi har ju aldrig sagt adjö till varandra, vi säger bara hej och hej igen. Men nu var det länge sedan vi sågs. Har du saknat mig? Låt oss se vad vi ska prata om idag.

Och ja, ett möte med redaktören Olle, min andreredaktör. Jag fick hans synpunkter på boken (Rätt så få! Vi närmar oss slutet) och allt känns fortfarande rätt keff. Bonus dock att Olle kom med manuset, alltså sidorna utskrivna och ihopknutna, i en kasse från Systemet. Han sa att det kändes bra, som om han bar på en decoy, eller hemliga dokument som måste avledas uppmärksamhet från.
Nå.
Jag ska inte överdriva min klagan. Allt är inte dåligt, det finns vissa partier jag fortfarande tycker är väldigt bra, till och med vackra. Alls som läst verkar gilla ett kapitel som heter “Lukas” och som är det allra, allra mörkaste. Det verkar vara alla random läsares/lektörers favorit. Men jag är mest nöjd med några vackra, poetiska fraser här och var som när jag läser de nu kan tycka att de nog är bättre än gymnasienivå. Och mitt favoritkapitel är nog fortfarande det sista, det som ännu pågår. Allt annat vore ju fel.

Men på det stora hela är jag skeptisk. Olle gjorde ett hyggligt och välkommet försök att bena ut varför.
“För att det låter som en gymnaasieelev har skrivit det här”
“Hur då?”
“Språket. Alla “alltså” och “liksom” och “ju”.
“jag har strukit ungefär sexton “ju” från texten nu. Men det är så du skriver, det är ditt språk. Du skriver ju så överallt, på Jazzhands…”.
“Jag skriver så i artiklar också. Det är det Hainerska språket och så är det. Men det är ju helt keff, inser jag nu. Infantilt”.
“Nja, det är mycket stream of consciousness…”
“Så blir det när man skriver medan sömntabletterna verkar”.
“…men det betyder inte att det är dåligt”.

Sen gick jag och drog benen efter mig och händerna längs de vackra, dyra plaggen på NK och tänkte jag blir aldrig en sån. Som har råd att handla här, som har mod att handla här, som har modet att tro att saker visst kan vara beständiga. Att inte alla känslor är flyktiga, ombytliga och opålitliga. Att de kan stå upp, rakt och stolt, och med en mildhet deklarera att de ämnar stå upp för evigt.

Jag vill vara en sån som tror på det helt och fullt, inte bara med reservationer. Inte bara med reservationer för att det gäller alla andra än mig.

Och där föll ögonlocken ned. Dags att packa ihop här nu och ta sig över golvet och fram till sängen. Laters!

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen