Regn en dag i augusti

Kan sakna en tid då trettioåringar fick spela gymnasieelever på film. Nu var Travolta visserligen bara (?) 28 när han spelade med i Grease men han ser ut som 40 vilket ändå understryker det hela.

Var inte Luke Perry 32 när han axlade den generationsdefinierande rollen som Dylan McKay? Tror det.

Nå.

Idag är tiderna annorlunda. Ungdomsfixering etc. Vanligtvis ägnar jag inte en tanke åt frågor som dessa men efter att ha sett filmen med jordens alla nu levande actionstjärnor i – minus Steven Segal – så är det på förekommen anledning.

Ungdomsfixeringen. Att inte lägga av i tid. Att tro sig yngre än man är. Att tro att alla andra ska tro att man är yngre än man är. Att Sylvester Stallone tror att hans Tom Jones-ögon lurar någon. Men jag kan inte hata på Stallone, han verkar ändå mest sympatisk i dinosauriegänget, plus att han verkar vara den enda som tänker “okej, det är ett jobb”, biter ihop och gör det. Plus att han visat att han kan vara helt fantastisk (som i Coplands) vilket är mer än man kan säga om till exempel Chuck Norris och Jean Claude van Damme.

Det är inte helt osökt, tycker jag, att dra paralleller till dagens svenska kritikerscen. Det här med att jobba för länge, inte lägga av i tid etc. Skriva att Madonna är okej men inte lika bredbent som Springsteen och det är en dålig grej. Skriva att Superman Returns är bra fast med mycket “swish” och “boom”.

Min skräck är att bli precis så. Ha på mig kepsen bak och fram för att det är tufft. Tappa greppet.

Har därför med viss oro tänkt att bristen på jobb här under sommaren kanske varit ett tecken, en liten subtil signal att nu är det kanske dags att börja lägga av och istället mer snegla åt Allers och Hemmets Veckotidning snarare än StyleBy och Rodeo. Detta cementeras ytterligare när Håkan, en kompis, säger “Är inte du lite Rodeobloggarnas grand old lady”.

Har haft dåligt med jobb. Tänkt okej, men min tid är väl ute då. Dags för yngre förmågor att träda fram, kanske med “provocerande åsikter” eller “ett ungt sätt att skriva” etc.

Men min oro har tydligen varit obefogad. Bara de senaste 48 timmarna har jag fått en handfull uppdrag. Min jobbrist handlade inte om att jag sakta men säkert blir Sylvester Stallone. Den handlade om att folk, vanligt folk som har vanliga arbeten och inte sitter och tänker på sånt här eller ens går och ser dålig action mitt på dagen, har haft semester och nu kommit tillbaka till sina arbeten.

Liksom jag.