Höguppläsning igår på Debaser Medis. Fick den skönt konstnärliga frågan efteråt av en skrivande vän om jag har en författare i åtanke när jag skriver. Jag tror frågan var så i alla fall, om jag försöker skriva som någon annan.

I alla fall så svarade jag att jag visserligen inte ser mig själv som författare och inte har några ambitioner på att bli det men visst, om det är någon jag skulle vilja skriva som och på sätt och vis försöker att skriva som så är det min favoritförfattare Truman Capote.

I det att han förenklar. I det att han förmedlar med de små medlen. I det att han skriver meningar som “He loved her, he loved her, and until he’d loved her she had never minded being alone….” och “More tears are shed over answered prayers than unanswered ones.”.

Att skriva enkelt är nog min främsta strävan. Inte snitsigt, poetiskt eller någonting annat. Jag vill skriva enkelt. Och där är Truman min absoluta förebild. Även om citaten ovan visar att han också kan skriva litterärt och konstnärligt.

Visst, Hemingway eller John Steinbeck eller någon annan sådan dude skriver kanske ännu enklare, men de skriver inte om känslor på ett så avskalat vis som Truman gör. Och de har inte samma fantastiska första meningar. Och de skriver inte om samma komplicerade sociala förhållanden, relationer och miljöer som Truman gör, vilket också bidrar till att han ligger mig närmast hjärtat och har gjort sedan jag läste Music for Charmeleons när jag var runt 21 och fattade att enkelt inte är samma sak som simpelt. Eller banalt.

Så ja, någonstans försöker jag väl att skriva som Truman. Men jag försöker inte att vara Truman. Hur skulle det se ut? Och det kan förresten ingen.

Sen känner jag faktiskt samhörighet med Truman på en annan nivå. Också han skrev om verkliga människor. De allra flesta var hans vänner och en hel drös av dem (de flesta faktiskt) sade upp bekantskapen sedan han blottade dem, en efter en, i framför allt novellerna. I de biografier jag läst över min favorit så verkar han heller inte riktigt fattat vad de blev så sura över. “Jag skrev ju bara som det var, ungefär, mer eller mindre” är väl hans förklaring.
Jag känner samhörighet med honom där. I naiviteten, i “men jag har ju ändrat namnen…?” och i oförmågan att skriva någonting utan egen förankring. Hur jag än försöker kan jag inte skapa en karaktär som inte redan finns. Det är väl därför jag har så vansinnigt svårt för scifi? Så jag skriver utifrån någon som redan finns till den grad att jag tror att han inte finns annat än på papper. Och sen blir det förvirring.

Men överlag tänker jag på Trumans ord “I believe more in the scissors than I do in the pencil” när jag skriver. Och så förenklar jag.

• Postad 2013-05-30
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None